Det stormar ute idag.
Orkanen Twitter uppstod för några timmar sedan då Moderaternas nya skolförslag presenterades. Fokus ligger på att man vill minska skolungdomars tv-spelande för att på så sätt höja skolresultatet. Moderaterna menar alltså att tv-spel är en grundläggande faktor till att elever runt om i landet inte klarar sina betyg.
Detta ser jag som en ren förolämpning till hela spelvärlden.
Låt mig förklara varför.
Det är snart 10 år sen jag började spela World of Warcraft, det var vintern 2004 som inbjudan till betan hamnade i min inkorg och resten är historia. Jag hade testat några andra MMORPGs innan med Blizzards spel var något annorlunda. Folk som inte ens tittade åt genrens håll innan var nu intresserade och för min egen del var detta början på en resa jag aldrig vågat drömma om. Till en början var allt nytt och spännande men när jag väl nådde maxleveln 60 så började äventyret på allvar.
Ni vet hur det är innan man får barn. Man är full av föreställningar och föresatser om hur livet som förälder kommer att te sig. Man ska aldrig muta sina barn, inte sluta göra allt det där som man älskar att göra på fritiden bara för att man har blivit fler i familjen och VERLIGEN INTE använda tv eller andra apparater med bildskärm som barnvakt i stället för att leka med sina barn och sysselsätta dem själv. Sen står man där ensamstående och utbränd med diskbråck och tänker att så länge ungen inte kollar på Motorsågsmassakern är allt lugnt.
Jag undrar ibland hur vår samtid kommer te sig i backspegeln. Hur framtida generationer kommer se tillbaka på sina förfäder och försöka förstå vårt beteende och våra tankar genom att plöja genom lager på lager av Doge-memes och ankmunnade selfies. Tänk liksom när någon borstar fram de samlade Reddit-arkiven, som ett slags framtida Dödahavsrullarna. Risken är ganska stor att framtiden kommer vilja göra slut med oss då. Låsa in sitt förflutna i ett inbrottssäkert valv och skjuta in det i närmaste stjärna.
Nu i höstas så fick jag låna ett SNES av min kollega. Komplett med två handkontroller och 8 spel, bland annat Donkey Kong Country, Super Metroid men framför allt Zelda: A Link to the Past. Min glädje visste inga gränser. jag älskar Zelda-spelen men har alltid varit sorgligt efter när det gäller de gamla spelen. Min lore börjar med Zelda: Ocarina of Time och sträcker sig framåt med undantag för Gameboy-spelet Link’s Awekening. Jag hade inte spelat SNES sedan jag var elva och hade bara positiva minnen av det.
Jag tänkte berätta om skapandet av en dokumentär om NES, jag kallar den Dokument NES. Jag börjar från början helt enkelt. När början är vet jag inte exakt, men under hösten 2012 började jag spåna på att göra en video direkt baserad på en krönika av Tobias Bjarneby om hur spelet Yume Kōjō: Doki Doki Panic blev Super Mario Bros 2 i tidningen Level. Jag gillade historien om ett spel som blev ett annat.
Det blev för mig och många andra den riktiga uppföljaren på 1985 års Super Mario Bros.
Indiescenen i spelvärlden växer friskt idag. I Sverige finns flera spelutbildningar vars studenter producerar en uppsjö av små och mer eller mindre innovativa spel. Här frodas också de stora jättarna i spelutvecklingsbranschen, som samtidigt uppger att trots det stora antalet inhemska spelutvecklare som examineras varje år så måste de ändå plocka in arbetskraft från andra länder eftersom de nya ännu inte har den erfarenhet som krävs för att bibehålla kvaliteten.
Den nördkulturen vi lever i idag har på många sätt och vis inte kommit jättelångt sedan 80-talet. Bilden av att en nörd ska vara någon form en social utböling med en “absurd” kunskap kring ett väldigt specifikt populärkulturellt medium lever vidare. En sluten grupp människor som hittat varandra i en värld annars indelat i cheerleaders, jocks och burnouts. Men så är det väl egentligen inte idag.
