Det skrivs många spelrecensioner och lika många betyg sätts. En siffra som oftast är tänkt att vara mellan 1 till 10. Men är det verkligen så?
När jag läser recensioner och ser betyg, då ser jag oftast samma sak överallt. En sjua. Allt som oftast är det en sjua jag ser. Förutom det där spelet som alla redan väntat på under hela året som får toppbetyg och hittar man något som får lägre än en sexa då har du hittat en unik recension. Det är så det känns i mitt huvud.
Att på något sätt bli belönad för sina prestationer i ett spel har funnits väldigt länge. Ett av de tidigaste exempel från min egen barndom är Metroid, långt innan internet och dagens oändliga kommunikation fanns. Alla tips och tricks spreds genom ryktesvägen. En liten fågel viskade i vårt öra att om man klarade spelet tillräckligt snabbt så skulle man få spela som Samus utan rustning, Samus skulle dessutom vara en kvinna! Det enda vi behöver göra är att klara av spelet på under 2 timmar.
Som grundare till ZeldaSverige är det ingen hemlighet var min spelkärlek ligger någonstans. The Legend of Zelda har gett mig så mycket mer än någon annan spelserie varit nära att göra. Det är både kvalitet och kvantitet på samma gång. En spelserie som har gett drivkraft åt att ge ett svenskt Zelda-forum liv. Men med åren har man utvecklat ett kritiskt öga. Det brukar vara så att man är hårdast mot de egna och i fallet med Zelda-serien är det inget undantag.
Frågan ställs till min pojkvän när vi spelar World of Warcraft. Jag anar direkt oråd. Frågan ställs plötsligt, omotiverat. Det ser oskyldig ut, men jag reagerar med en gång. Den frågar ställs nämligen väldigt sällan oskyldigt i sådana här sammanhang,
”Vad spelar det för roll?”
Min pojkvän svarar neutralt. Jag förbereder mig för att främlingen ska säga något tillbaka. Snart kommer det. Brace for impact.
”Jo, för om du är det måste du ha mens.”
Jag fick nyligen frågan vad det är som driver mig i mitt samlande.
För att förstå det måste vi tillbaka till när allt började.
Min far ägde en spelbutik och där igenom kom jag i kontakt med TV-spel. Han sålde Commodore och Sega, och därför var det inte så konstigt att min första ”spelmaskin” var en Commodore 64.
BioShock-serien har gjort till sitt uppdrag att vara den realistiska och rationella rösten, från att i det första behandla objektivismen och individualismen går de i tvåan över till att attackera kollektivismen, för att i Infinite slå ihop två motsatta ideologier och visa hur de båda är och kan bli extrema. Och som en röd tråd genom hela serien: den vita mannen som samlar ljudband och dödar alla i sin närhet.
2013 – Year of the Selfie
Inom spelindustrin har både pilbågar och en grönklädd, förbisedd brorsa fått definiera trender och under 2013 så är det utan tvekan The Selfie som satt standarden. I vitt skilda spel som GTA V, Zelda: Windwaker HD och i viss mån Pokemon X/Y och Animal Crossing har spelets inbyggda kamera och möjlighet att ta kort inne i spelet blivit en grej, en slags reflektion av det samtida behovet för självbekräftelse som vi finner bland hashtaggarna på diverse sociala medier. Men det har aldrig gjorts med sådan tydlig finess och eftertänksamhet som i nya Tearaway.
En kvinnas sönderslagna ansikte var spelkulturens enda stora bidrag till den bredare samhällsdebatten 2012.
Kanske har ni redan sett bilden av Anita Sarkeesian, täckt av Photoshop-lager på photoshoplager av sår, fläskläppar och knogmärken. Kanske har ni, precis som jag, känt hur blodet kokar varje gång ni tänker på den. Ni borde göra det. Den där bilden är en förlust för oss allihop.
