Varför speedrunning? Jag har tänkt på det ganska mycket det senaste och allt går tillbaka till hur jag själv drogs in i det. Det ser fantastiskt ut när man lyckas och att kunna dela detta med andra människor är det som ger mig något. Att trixa lite i spelen är ganska kul i sig det med.
Retrospelsmässan i Göteborg var nyligen, även om mitt projekt och det faktum att jag (som vanligt) arbetade som fälttekniker hindrade mig från att kunna njuta av vad mässan hade att erbjuda till fullo. Bord efter bord med gamla spelkassetter, skivor och basenheter. Jakten på det där spelet som du saknar och konsten att pruta ner det från 650kr till 500kr genom att muta säljaren med öl på semestern, det är vad det handlar om. De senare generationerna av konsoler och spel får mig dock att fundera hur det kommer se ut i framtiden.
Injustice: Gods Among Us er Mortal Kombat-utviklerne NetherRealm’s tak på fightingspill med DC Comics-karakterer. Både Mortal Kombat og DC Comics er viden kjent for å strekke seg selv så lang “over the top” som de kan rekke, og blandet sammen gir de et fornøyelig spill for både fightingspillfans og for fans av Superman og hans Super Friends.
När jag som liten pojkspoling skulle köpa ett spel till vårt NES så blev det nästan alltid samma procedur. Jag sparade länge, mest de där födelsedagshundralapparna man fick från mormor, någonstans där jag inte kunde köpa godis för rubbet. När jag sen hade min ödmjuka lilla bunt pengar så tog jag mig ner till den lokala leksaksaffären och ser där den enorma hyllan med spel som finns tillgängliga. Nu gäller det. Välj ett bra spel.
Härom veckan hade vi på Spelnyheterna en diskussion om Crystal Dynamics Tomb Radier-reboot. Mer specifikt om porträtteringen av gravplundraren Lara Croft själv. De flesta på redaktionen verkar vara eniga om att denna nystart var högst nödvändig, att den krävdes för att serien skulle kunna konkurrera med den klart överlägsnare Uncharted-serien. Vissa konsumenter håller dock inte med.
Det finns hundratals – nej, tusentals spelmelodier som är unika. De är bra på olika sätt. Ibland är de tempofyllda, lugna, glada, sorgliga, tuffa, mjuka. De finns där av en anledning – att ge ett spel rätt sound.
Vad gör man när man når slutet, när den sista bossen ligger död vid ens fötter, det sista pusslet är löst och inget finns kvar förutom eftertexter? Det är ofta bitterljuvt; har man tagit sig så långt som till slutet så gillar man oftast spelet man upplevt. En film på två timmar kan man pina sig igenom, strökolla och samtidigt surfa på telefonen. Men spel är svårare att slentrianuppleva. Antigen tycker man om det man spelar eller så gillar man det inte och lägger av istället. Det krävs hela tiden något av dig som spelare för att ta dig till slutet, en motprestation för att få upptäcka allt. Det är denna skillnad som gör att slutet på spel oftast är så mycket större än motsvarigheterna i film, serier eller böcker, i alla fall för mig. Jag har nästan alltid investerat mer känslor i spel än jag har i andra medier.
Jag har spelat spel sen jag var kanske tre år. Pappa hade en 8088 och längst uppe i hyllan med diskettställ fanns lådan med lite arkadportningar på floppy. Det första jag minns att jag spelade var Q*bert. Om pappa behövde datorn kunde jag stå och titta upp i bokhyllan på lådan med allt det roligaste som fanns och spela spelen i huvudet.
