Jag tillhör den klicken som har missat en gigantisk mängd titlar genom åren, till exempel så har jag aldrig spelat något ur varken Metal Gear, Final Fantasy eller Resident Evil-serien, och har ibland känt ångest över hur man ska hinna med allt man vill uppleva med handkontroll i näven.
För ett år sedan trodde jag att jag skulle ha fullt upp hela 2012 med alla de underbara spel som släpptes den vintern – Skyrim, Dark Souls, Uncharted 3, Mass Effect 3… De var så efterlängtade. Så förbokade. Så väl värda vartenda öre jag betalade och varenda minut jag skulle lägga ner. Men 2012 blev året när jag upptäckte något annat och fann en helt ny dimension av spelande. Eller, snarare två. För jag förälskade mig i Battlefield 3.
Jul har så länge jag kan minnas varit synonymt med spel. Som liten längtade jag efter de där långa dagarna när jag och min bror satt på golvet framför vår 8-bitare. De spännande diskussionerna om vilka spel som kanske fanns under granen i år och den underbara känslan av att sitta i sin pyjamas halva dagen och bli totalt uppslukad av de magiska pixelvärldarna.
För ett par veckor sedan uttryckte jag, via min Facebook-status och Twitter, missnöje över att en föreläsare använt “han” i beskrivningen av en, för ett exempel, påhittad person. Detta var ingen engångshändelse utan något som jag reagerat på flera gånger sen jag påbörjade min spelutvecklarutbildning och bara ett av flera exempel som visar hur mannen alltid är utgångspunkt, och hur detta problem (ja, jag anser det vara ett problem) gör det svårare för spelbranschen att utvecklas och bli jämställd.
Efter 98 timmar, 22 minuter och 33 sekunder gav jag slutligen upp. Jag hade tagit mig igenom äventyret, besegrat den slutgiltiga bossen, slaktat tillräckligt med monster för att maximera mina karaktärer och nått ett femstjärnigt betyg på alla spelets sidouppdrag.
Denna vecka har vi en gästlista och det är ingen mindre än Anna ”Goonies Never Say Die” Nilsson, Svamprikets inneboende konstnär och allmän husgud som står för kalaset idag.
Jag spelar just nu Dead Island på Xbox, en välgjord förstapersonsskjutare fylld med galna ryssar, känslosamma kvinnor med Slitz-kroppar och handlingskraftiga sköna snubbar. Okej, vad är poängen tänker du, det låter väl som ett helt vanligt spel? Det är precis det som...
Jag vågar nog påstå att jag är en av dom få vuxna kvinnorna idag som haft privilegiet i att få växa upp i en miljö med en stark kvinnlig gamerförebild, och det är min mamma. I min familj så var dom traditionella rollerna ombytta, hos oss var det mamma som spelade och min pappa som mest såg det som ett slöseri med tid.
