Det är en historia vi hört förut. Det är en historia vi sett förut. En historia som är välbekant och lätt sätter ett sci-fi hjärta i brand. En illasinnad svärm av utomjordingar hotar vår existens. Du är ”The Commander”. I ryggen har du XCOM och ska försvara jorden mot ond bråd anal probing.
Hermione duellerar med ett gäng dödsätare. Det ser ut att gå illa, dödsstöten verkar hänga i luften. En trollformel skjuts iväg. Dödsätaren närmast Hermione försvinner i en rökpuff. Harry Potter har räddat dagen, återigen.
– Men sluta göra allting då! ropar kvinnan bredvid mig i soffan.
Jag rycker till, jag har ju just räddat livet på henne.
– Jag hinner ju aldrig göra någonting! Fortsätter hon.
Äntligen!
Till slut har det kommit, ”Spelet”.
Jag förbokade det för ett antal månader sedan och efter en del krångel vid releasen nu i helgen så har jag det äntligen i min ägo, som jag har längtat!
Äger sedan tidigare två andra delar i serien, men det bästa är att varje del är en helt unik upplevelse även dom delar många gemensamma attribut.
Jag tar ett djupt andetag, och vandrar sedan ned för den breda, kullerstensbelagda gatan. Det är en varm och kvav sommardag. Dagen är så perfekt solig och himlen är så underbart blå. Husen reser sig höga runt mig, nästan kvävande i värmen. Det är mitt på dagen, solen står som högst. Stånd byggda av trä och olika färgladda och granna tyger är resta längs den långa gatan.
Tiden gick så sakta, men snart skulle vi gå till Tv-spelsbörsen, längst upp i hörnet på gallerian. En liten mörk affär utan fönster. Ett spel skulle inhandlas, det hade pappa lovat. Jag var nog egentligen för liten för att ha satt in mig i spelvärlden i någon större utsträckning, merpartiet av mitt spelande bestod vid denna tid av att åka åt fel håll i Super Mario Kart, något som i längden blev ganska tråkigt.
Spelade igenom Remedys skräckspel Alan Wake för några veckor sedan. Med sin blandning av Stephen King och Twin Peaks så både roade och skrämde spelet mig och jag rekommenderar det till de oinvigda. Men samtidigt som jag blev vettskrämd av alla suddiga lumberjacks ute i de mörka amerikanska skogarna så satte det igång en tankekedja i mitt stora huvud; Är detta verkligen ett spel jag spelar?
Efter att ha lyssnat på veckans Retroresa blev jag fundersam över en sak. Varför spelare tvingar sig att hålla sig vaken för att spela en stund till. Eller ta sig extra tid trots att man egentligen borde göra annat. Varför dras vi för att spela lite extra?
Jag kan numera, allt närmare 30-strecket, känna en saknad av tid som förflutit. Över ögonblick som jag aldrig förstod att ta vara på. Ögonblick som jag hade velat stanna i och önskar att jag kunde återuppleva.
