Ibland undrar jag var vägskälet låg. För bland min generation av gamers, vi som föddes under 80-talet, finns det idag två skolor och jag tillhör fel grupp för att kunna njuta till fullo dagens spelvärld.
Gästskribent
På Svampriket tar vi varje lördag in en gästskribent som får chansen att skriva av sig inför vår publik. Allt från tårdrypande nostalgiresor till kritisk granskning. Vill du vara en? Maila niklas@svampriket.se
Sorcery (PS3)
Inledningsvis blev jag inte speciellt imponerad av Sorcery, fick mest ont i handleden av allt trollformskastande. Lyckligtvis växer spelet ganska mycket och efter några timmars spelande är det svårt att sluta.
Livet är för kort för tråkiga spel
Dygnet har bara 24 timmar och trots alla dagliga måsten så prioriterar jag mitt spelande och försöker ge de så många timmar som möjligt. Och i denna aldrig sinande ström av nya titlar man vill spela så räcker helt enkelt inte tiden till, speciellt inte för att spela spel som inte underhåller mig. Även om det är spel som man borde spela, enligt kritiker och vänner.
Ska du inte göra något vettigt istället?
När jag var yngre blev jag tillsagd att spela tv- eller dator-spel inte var en riktig hobby. Det var något man gjorde när det spöregnade – om ens då, för ni vet ju att det inte finns dåligt väder utan bara dåliga kläder. Det var inte förrän i slutet av mellanstadiet jag vågade säga, både till mig själv och min omgivning, att spela faktiskt var min största hobby. Sdean dess har jag upptäckt universum jag aldrig kunnat drömma om eller uppleva i en förort utanför Örebro.
När titelskärmen satte stämningen
Jag var på väg hem från gymmet när jag plötsligt stannade upp, mitt i gatan, med en känsla av att allt inte stod rätt till. Trots att det var en varm förmiddag i maj spred sig en kyla genom min kropp och det kändes som att mitt blod frös till is. Vad var det som hade hänt med mig? Jag trodde nästan att jag blivit sjuk innan det fick upp för mig vad min mp3-spelare slumpmässigt hade spelat upp i mina öron, nämligen låten från titelskärmen i Super Metroid.
På vansinnets brant
Om Howard Phillips Lovecraft återvände från de döda idag skulle han nog segna ner igen i ren häpnad när det gick upp för honom vad han gjort med skräckgenren. I nästan all skräckfiktion från 1950-talet och framåt finner man röda trådar som likt vägarna till Rom leder tillbaka till ett stillsamt Providence i Rhode Island, USA.
Att inte tillhöra
När man är en del av en välfungerande grupp är det lätt att prestera. Beroende på hur stor gruppen är är det dock lätt att det blir lite konformativt. Att vidare behöva svara inför en viss grupp är direkt begränsande. En blir genast varse om förväntningarna på det som ska presteras och om en inte går gruppen till mötes blir det lätt fiasko.
Starfighter (ja, han heter så) pratar om att passa in, eller att inte göra det. Om att följa eller leda eller att följa genom att leda för att en brukar leda eller… ja, det är inte helt lätt att förklara, men det är bra!
Expertis från sidolinjen
Rasen är vald. Du har tryckt på knappen. Nedräkningen börjar. 3 .. 2… 1… Börja! Du hamnar på en avlägsen planet i ett stjärnsystem långt bort. Ditt strategiska snille är det enda som kan förhindra att din armé krossas och att din ras utrotas.
Gästskribent
På Svampriket tar vi varje lördag in en gästskribent som får chansen att skriva av sig inför vår publik. Allt från tårdrypande nostalgiresor till kritisk granskning. Vill du vara en? Maila niklas@svampriket.se
stötta riket
