Virtual Reality-hypen är verkligen på topp just nu och jag, precis som alla andra, är redo för att framtiden ska vara här!
Ända sedan 1966 när Ivan Sutherland och Bob Sproull skapade ”The Sword of Damocles”, allmänt känt som den första VR-teknologin, har vi blivit lovade gång på gång att framtiden av TV-spel och interaktiv media är här för att stanna.
Men är den det?
Varje gång det kommit har det inte lyckats slå.
För många actionspel marknadsförs med ledsna covers av kända poplåtar. Men vad är det som gör att det oftast bara blir melankoliskt nonsens? I denna gästkrönika tar vi en titt på några speltrailers och tar reda på exakt var det gick snett.
”Allt är möjligt, och om det inte är det, så skit i det och gör det ändå”.
Mitt livsmotto kommer från en gammal recension av Super Mario Galaxy i Super Play.
Det är en mening som har blivit mer och mer sann ju fler år som gått.
Det är så mycket i mitt liv som jag först trodde var omöjligt, som sedan visade sig inte bara vara möjligt, utan mycket enklare än vad jag först trodde.
Mitt allra första minne av att använda en handkontroll var när jag spelade Nintendo 64 hemma hos mina kusiner. Då var det Pokémon Stadium 2 som gällde, och som yngst i skaran fick jag spela minst. Några år senare kom min syster hem med Tekken 5, som tydligen gick att spela på den svarta klumpen vi hade under tv:n. Att en ny värld plötsligt öppnade sig för mig är en underdrift, och jag har nog aldrig känns mig så badass som när jag buttonmashade mina motståndare till K.O. Att använda några kombinationer kom aldrig på frågan, utan min strategi var alltid att antingen trycka på alla knappar samtidigt eller att hamra skiten ur X och hoppas på det bästa.
Det var den 14 maj 2012. Vi satt ett gäng och pratade via teamspeak i väntan på att klockan skulle bli midnatt, då skulle Diablo 3-servrarna bli tillgängliga. Lite initialt strul hade vi nog alla räknat med, men att det höll i sig så länge som det gjorde var det ingen som trodde. När man väl kom in i spelet var det till en början rätt bra, men ju mer man ökade svårighetsgraden ju tydligare blev bristerna och man blev mer och mer beroende av det nedrans auktionshuset.
I tisdags släpptes nya Street Fighter V och i dagarna går fightingspelsturneringen BEAST av stapeln i Göteborg. Den första gången jag tittade på tävlingar i fightingspel under EVO 2014 var det något som kändes annorlunda från andra e-sportevenemang. Var det den härliga, gemytliga stämningen? Var det evenemangets gräsrotskänsla trots miljonpubliken? Allt eftersom slutspelen framskred insåg jag vad den grundläggande faktorn var – EVO hade en etnisk mångfald som jag aldrig tidigare sett i e-sport.
Musiktjänsten har ändrats mycket under årtionden. Bara de senaste åren har streamingtjänster som Spotify förändrat och förenklat musikälskares liv. Man kan lyssna på musik direkt i datorn, eller varför inte skaffa Spotify Premium så att man kan skapa en egen offline-spellista som man kan lyssna på när som helst. Hur som helst. Var som helst.
Tänk dig att du har ett extraliv, ett extraliv som du älskar, som du har spenderat större delen av ditt liv med att utforska och utveckla. Tänk dig också att du är riktigt bra på ditt extraliv, att det är din fristad där du får känna andrum och lugn i en annars ganska stressig vardag. Tänk dig sedan att du hela tiden, av de personer du möter får höra att du inte borde existera i ditt extraliv, att det inte är ett liv för dig. Tänk dig att främlingar som du aldrig träffat och som inte har en aning om vem du är skickar meddelanden om hot av hat till dig endast för att du vill värna om det liv du älskar.
