Som 80-talist har jag rört mig inom spelvärlden i över två decennier. Sedan min första konsol har jag sett hur intresset vuxit från obskyritet i pojkrummet till legitim underhållning. Det är först på senare tid jag insett att jag haft en privilegierad killes perspektiv på utvecklingen. Tidigare reagerade jag knappt på kvinnliga spelkaraktärers överdrivna nakenhet eller felaktigt proportionella kroppar. Även om jag var medveten om debatterna kring branschens unkna kvinnosyn slog jag undan den påstådda misogyna jargongen med det klassiska uttrycket ”boys will be boys”.

Låt oss prata om framtiden. Jag vet inte hur du känner inför den men personligen gör den mig alldeles rödkindad och ögontindrande optimistisk. När jag tänker på vetenskap, teknologi och speldesign kittlar det i maggropen. Jag tror nämligen att framtiden inte bara är högteknologisk utan dessutom spelifierad, och kommer att göra oss till supermänniskor.

De gånger någon frågat mig om vilken min personliga favoritkonsol är genom tiderna säger jag utan att tveka Nintendo Gamecube. Konsolen med underbara klassiker som The Wind Waker, Smash Bros. Melee och Metroid Prime, för att nämna några. Jag älskade verkligen Gamecube, men att ange den som min favorit kommer alltid med viss ångest; det stämmer nämligen bara till viss del.

År 2007 tog spelvärlden emot Portal och någonting märkvärdigt inträffade. Portal, ett kort, experimentellt pusselspel i tre dimensioner, blev årets älskling av såväl kritiker som spelare. Spelet tog mig med storm och jag minns med värme min första dust med GLaDOS, Aperture Science och Weighted Companion Cube. Jag förälskade mig i Portal för fyra år sedan, och idag är min kärlek starkare än någonsin.