Jag minns det som igår när vi träffades första gången. Jag var trevande och osäker person som knappt vågade tro att hon kunde. Du var något nytt, något jag aldrig sett förut. Hos dig kunde jag få vara mig själv och vara stolt över de val jag gjorde. Du fick mig att växa och prova saker jag aldrig trodde jag skulle våga.
Allt började när jag fick mitt första Game & Watch. En mörkgrön, ganska liten konsol vars framsida prydes av en yngling fäktandes en skara monster. Spelet var förstås Zelda och det spelades flitigt under ett antal år och var en trogen följeslagare under sommarhalvårets bilsemestrande.
Många gånger när jag kommer hem från en arbetsdag, så fylls jag med ångest. Det är inte för att det ligger en räkning från Radiotjänst framför mina fötter, det är inte för att en av mina katter har spytt på golvet och det är inte för att min sambo är hemma. Utan när jag kliver in i vardagsrummet, så ser jag flera hyllor med spel. Olika figurer på framsidorna som ropar efter mig, som vill att jag ska spela just deras spel. I de flesta fall så kommer jag att göra dem besvikna, de flesta spelkaraktärerna kommer antagligen aldrig att få andas i den härliga friska luften. Plasten kommer att sitta kvar.
Ända sedan jag en julafton för många år sedan fann ett paket under granen innehållande ett Nintendo 8-bit har jag tyckt om att spela tv-spel. Ganska mycket för att vara helt ärlig. Genom min uppväxt hade jag många vänner som också spelade, men få av dem var tjejer. De få som faktiskt tyckte om att spela spelade enbart spel i stil med Super Mario eller Sonic. Inget ont om plattformsspel, de ligger mig varmt om hjärtat. Men det finns ju så mycket mer.
Det är inte målet som är det viktiga utan resan dit. Ett ganska vanligt talesätt som passar in på många saker, inte minst spel. Det är inte att klara slutbossen som är det viktiga, utan resan mot den. I alla fall var det så jag brukade tänka, men jag är inte säker på att jag gör det längre. Även fast jag njuter av varje bildruta av spelet jag lirar så springer jag fågelvägen och går inte runt och utforskar för att kunna klara av spelet så snabbt som möjligt. När jag spelade igenom The Last of Us så utforskade jag väldigt lite och missade säkerligen en hel del som hade förstärkt min upplevelse ytterligare.
Mainstreampubliken bland spelare är en av de mest tacksamma målgrupperna att utveckla för.
Mest på grund av att vi har väldigt svårt att ifrågasätta vårat medium.
Vad gör man som inbiten spelnörd när spel slutar vara lockande? När det trots en dignande spelhylla och allt fler släpp av nya spel faktiskt inte alls lockar att dyka in i en virtuell värld och spendera tid?
Jag kan börja mitt framförande på litet olika sätt, visst kan jag ta upp också svåra ämnen när jag pratar med barn och ungdomar men där är det lite viktigare att jag går in och pratar om alkohol och droger på ett litet annat sätt. Men när jag föreläser för vuxna…”Jag var tretton första gången…”, börjar jag och det som följer är inte bara en väldigt utförlig beskrivning av den sommar och den dag när jag var på väg hem från skolan och tog ett av mitt livs allvarligaste beslut.
