Hej, och välkomna tillbaka till “Den där gången jag byggde Snake 2”, en serie texter om den där gången jag byggde Snake 2. När sist jag lämnade er hade jag precis lyckats konstruera ett rutnät, som enbart fungerade i Chrome. Rafflande!
Att bygga spelplanen var så klart en nödvändig plats att börja på, utan den så är det svårt att gå vidare, men det är också den tråkigaste delen i projektet och jag var glad att nu äntligen kunna gå vidare till den eponyma ormen.
Vårt andra liveavsnitt är nu konverterat till ett helt vanligt, icke-liveavsnitt!
Hej, det är Linus. Ni vet, spelutvecklaren. Jag är tillbaka på min skit.
En gång i tiden hade jag väldigt starka åsikter om vilken konsol som var bäst. Det var uppenbarligen Playstation och att säga något annat betydde att man var helt jävla tappad. Att jag tyckte så berodde så klart huvudsakligen på att jag enbart ägde en PS2a, som dessutom var min allra första konsol. Visst hade jag argument om att PS2an flest och bäst spel, och att det var den överlägsna vinnaren av sin konsolgeneration, men i slutändan handlade det nästan uteslutande om att jag gillade Playstation för att jag ägde en Playstation och om jag erkände att en annan konsol var bättre så innebar det ju att jag inte ägde den bästa möjliga konsolen.
Det har återigen blivit dags för Anna att rita och Linus att besvära henne. Och vad är det vi ser, ett helt nytt intro?
Är våld i TV-spel dåligt? Det är en fråga som jag känner mig rätt färdig med. Den är för bred, för svepande, och helt ärligt ointressant. Men det jag kan säga är att våld i TV-spel ibland har en negativ inverkan på själva spelupplevelsen.
När man diskuterar effekten av våld i TV-spel så tas det ofta lite för givet att de två motpolerna är gott vs nyttigt. Det vill säga “våld är dåligt för oss” mot “men det är ju så kul!”. Men ibland förtar våld i spel faktiskt en del av det som är roligt. Så i den här texten vill jag helt ignorera spelvåldets harm, och istället fokusera på tre stycken spel där våldets prevalens direkt gjort en central aspekt svagare.
Jag har försökt påbörja den här texten på ett tiotal olika sätt, från svepande historiebeskrivningar till djuplodande genreanalyser, men jag kommer alltid tillbaka till min mest centrala poäng: V i Cyberpunk är lite av ett rövhål, eller hur?
Minns du när du såg din första barnförbjudna film? Eller när du spelade ditt första barnförbjudna spel? Min gissning är att det inte skedde i vuxen ålder. Ingenting lockar som när man är 13 bast och siffran på fodralet säger 15, eller till och med 18. Den förbjudna frukten, en film för vuxna.
