Förlåt, A Crowd of Monsters. Jag är ledsen. Jag vet att ni vill. Jag vet att ni försöker. Men Blues and Bullets är inte bra.
Jag har försökt tycka om Blues and Bullets. Verkligen försökt. Det är ett spel av en ny studio som uppenbarligen har stora ambitioner och jag vill inte skita på deras första försök. Men efter episod två är förhoppningarna om att spelet jag ändå höll liv i efter episod ett i princip helt borta.
Vissa spel är svårare att recensera än andra, just eftersom de är så otroligt tråkiga att spela. Jag sitter just nu och spelar Blues and Bullets: Episod 2 med allt engagemang jag kan frammana, vilket inte är någon enorm mängd. Tanken var att en recension skulle vara klar till igår, men jag misslyckades fatalt med att spela igenom det. Och även idag har jag haft svårt att traggla mig mer än en timme eller så djupare i det.
Få saker är lika coola och lika töntiga som parkour. Det är i nivå med sådana där långa skinnrockar de hade i The Matrix. För The Matrix är svincool. Och att hoppa mellan hustak är svincoolt. Men den där killen på högstadiet som sprang runt på skolgården i lång läderkappa och gjorde combatrolls från taket på lekstugan – han var ju mindre det (jag ber om ursäkt till alla mina med-svampar som rockade rocken under tonåren).
I Mirror’s Edge var det dock coolt med parkour. På riktigt. Det kändes lite som Wipeout känts 14 år tidigare, med stilistisk design och ett grymt soundtrack. Lite som tv-spel för hippa människor.
Det fanns en period under förra konsolgenerationen då Marcus Fenix fula nuna var en lika etablerad Xbox-maskot som Master Chiefs hjälm. Serien lade på många sätt grunden för en hel subgenre med introduktionen av sin cover-mekanik. Och herregud, motorsågsbajonetten? Hur badass var inte den? Men efter del tre i serien hände något. Medan Master Chief fortsatte tuffa runt i rymden och skjuta utomjordiskt avskum tog Marcus Fenix och gänget semester.
Doom är verkligen en av de där serierna jag aldrig någonsin tagit del av. Jag har haft en speldator exakt noll sekunder av mitt liv så det föll sig aldrig så att jag började PC-gejma med brinnande iver. Så när jag nu i helgen satte mig ner och brände igenom några matcher i Doom (2016) så var det mitt allra första möte med serien. Vilket verkar ha varit en jävla tur.
Jag hatar att köa. Jag menar, vem gör inte det? Det suger. Det är värdelöst. Köer suger. Stå still. Gå långsamt. Vänta på andra människor. Man kan börja skrikgråta för mindre. Därför är jag inte direkt skitglad när Remedy tvingar mig att uppleva precis samma sak i spelform.
När jag skrev min text om spelbloggens död förra veckan så var den ursprungligen mycket längre. Den tog många vändningar, svävade ut åt både det ena och det andra hållet, men blev i slutändan nedkortad till den text som kom upp på sidan. Ett av spåren som försvann var frågan om pengar. Men eftersom vi på riket är all about the mad moniez tänkte jag ta och skriva en uppföljning, om just det.
I år är det sex år sedan jag började skriva om spel. Efter att ha skrivit lite allmänna dumheter här och var på internet ramlade jag huvudstupa in i en värld som skulle komma att vara enormt formande för mig som person, och ha en enorm påverkan på riktningen mitt liv tog. Året, som de lite mer siffervassa av er kanske redan räknat ut, var 2010.
