Efter flertalet uppskjutningar är det så äntligen här. Tom Clancy’s The Division. Ett av årets absolut mest framemotsedda spel. Men lyckas Malmöbaserade Massive leva upp till hypen?
Vanligtvis är det nu jag skriver en lång text, vägandes fördelar och nackdelar tills jag slutligen når svaret på den frågan. Men vafan. Jag tycker att vi snabbar på det hela lite här. Varför gå likt katten kring het gröt. Jag bara säger det: ja.
Jag vill inte vara onödigt kritisk när spelserier tar till nya, spännande grepp. Det är ju bara kul att det inte bara blir mer samma-samma. Men när Far Cry Primal först visades upp tyckte jag att det verkade som en jättedum idé. Stenålder? Vad fan är det? På stenåldern kan man inte jaga tiger med raketgevär.
Ratchet & Clank har länge varit spelserien som got away för mig. Ratchet var del av Playstation 2s triad av 3D-plattformshjältar, tillsammans med Jak och Sly, men trots att jag spelade de andra två serierna slaviskt blev det aldrig att jag plockade upp Insomniacs bidrag. För mig och andra som missat seriens början kommer nu en andra chans.
Hur bedömer man ett buggigt spel? Det kanske låter som en väldigt simpel fråga med ett väldigt simpelt svar, men jag har brottats med det lite senaste tiden. Kan/ska/bör man separera en bugg från sitt spel och eller inte?
“Nu är spel fan fotorealistiska!”
Minns ni när folk brukade säga det? Jag tror att det verkligen tog fart någon gång runt PS1-eran och peakade typ en generation senare. Under några år var varje nytt Gran Turismo som kom var helt orimligt realistiskt. Det är ju ju precis så där riktiga bilar ser ut! KOLLA PÅ REALISMEN!
Jag har en enorm hatkärlek till spel som inte riktigt tar slut. Spel som är öppna och fyllda med saker att göra och upptäcka. Det är så klart väldigt, väldigt roligt med sådana spel, men som en person som ständigt har fler spel att hinna med kan det vara besvärligt. Jag känner en enorm tacksamhet varje gång jag blir klar med ett spel och direkt känner mig klar. Helt färdig med spelet. För ifall ett annat spel hinner komma emellan innan jag är helt klar, är risken att jag aldrig någonsin återvänder.
Indiespel är större än någonsin förut. Det görs fler spel och spelen får även mer plats i rampljuset. För konsoljättarna har det blivit viktigt att binda indiespel till sig och stora utgivare är så avundsjuka på indiespelen att de antingen försöker köpa på sig indiestudios (och därmed tekniskt sett göra dem “inte indie”) eller få sina existerande studios att liksom fejka att de är indie (vi tittar på dig Ubisoft).
Men trots allt detta är det fortfarande inte en dans på rosor att vara indieutvecklare. Det tar tid att göra ett spel och under utvecklingen måste pengarna komma in någonstans ifrån.
När vi på Riket listat våra mest framemotsedda spel 2016 har Firewatch hela tiden legat där uppe i den absoluta toppen. För mig har det med lätthet piskat allt vad Unravel och The Witness hetat i kampen om indievårens nummer ett. Därför är det kanske inte helt konstigt att jag så här efteråt inte kan låta bli att känna mig lite besviken.
