What really matters is what you like, not what you are like
Citatet ovan, från High Fidelitys Rob Gordon, satte definitivt fingret på något när det först uttalades, och många, vår käre chefredaktör inkluderad, tog det till sig. Sedan dess känns det, på gott och ont, som att det blivit allt mer sant.
Svamprikets yngste yngling undrar om det ändå inte var lite bättre förr, i alla fall när det kommer till bossar.
Indiespel är fantastiska i det att de inte behöver vara kommersiellt gångbara eller följa konventioner. Ur det kommer briljanta spel som Gone Home, Jazzpunk och Beginner’s Guide. Spel som nog aldrig skulle ha kunnat komma, nu eller i framtiden, från en stor studio. Men alla dessa konventionsbrytande underverk är inte fullträffar. En hel del av dem är bara… bara konstiga. I den här listan tänkte jag ta fram fyra stycken spel som sannerligen gick sin egen väg, men som inte riktigt nådde målet.
Efter att ha spelat igenom Life is Strange var jag helt såld. Enligt mig växte spelet hela vägen fram till slutet och jag var nöjd över hur berättelsen knöts ihop. Andra var mindre nöjda. Utan att spoila kan jag säga att kritiken var liknande den som det sista Mass Effect-spelet fick: valen spelare gjort på vägen hade inte tillräckligt stor effekt på hur spelet slutade. Men även om jag kan se var den kritiken kommer ifrån, så kan jag inte komma ifrån att jag helt skiter i det.
Jag har inte spelat tillräckligt mycket av Assassin’s Creed-serien för att kunna ge vad man kan kalla en “informerad åsikt” om jag ska vara helt ärlig. Jag har snuddat vid serien och ryggat tillbaka. Sedan har jag suttit vid sidlinjen och tittat på med kritiska ögon. Assassin’s Creed har liksom varit symbolen för cashgrab skitutvecklare som är mer fokuserade på att tjäna feta dollarz än att göra bra spel.
Det var med den ganska orättvisa förutfattade meningen jag gick in i Assassin’s Creed: Syndicate.
Ni vet hur det är. Man är ute. Drar i sig några öl. Blir lite rund om fötterna. Har det allmänt trevlig. Men så blir man kanske lite överförfriskad. Förolämpar någon tjommes nya sneakers. Och innan man vet ordet av så är man omringad av arga fyllbultar som vill ge en på nöten. Så man knyter nävarna och gör sig redo att nita en jävel.
Niklas semester närmar sig sitt slut. Nästa vecka är han tillbaka och sköter nyhetssvepet precis som vanligt. Men tills dess får ni nöja er med mig.
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
Om det finns statistik över hur många timmar jag lagt ner i Just Cause 2 så vill jag aldrig se den. Jag skulle mest troligt känna ett visst mått av panik över hur många timmar jag spenderat i ö-paradiset Panau. Jag har klarat alla challanges, tagit allt i alla byar (förutom den där jäveln uppe i högra hörnet som buggade ur och inte räknade en staty jag sprängde) och spenderat åtskilliga timmar med att köra sportbilar ner för bergssidor.
