Det är alltid lite märkligt att recensera en så kallad HD-remake (en term som idag är ungefär lika korrekt som “indiespel”). Remakes är ju till sin natur spel som redan släppts en gång tidigare. Spel vi redan har sett och recenserat. Så hur ska man bedöma spelet när det kommer en gång till? Ska man fokusera på hur bra spelet håller idag, hur väl remaken bevara/förbättrar spelupplevelsen eller hur mycket extra-lullull som utvecklarna stoppat in i spelet?
Våld i TV-spel är inget nytt. Folk har förfasats över tv-spelsvåldet sen det mest obehagliga mediet kunde frambringa var en stor mängd röda pixlar. Och sedan dess har spelare tvingats slåss emot ett övermoraliserande samhälle som skrikit efter censur. Men den här gången är det en hel massa spelare som är något mindre entusiastiska att stå upp för det våldsamma spelet. Spelare som försvarat God of War och Grand Theft Auto, Call of Duty och Mortal Kombat säger plötsligt stopp. Den här skiten vill vi inte stötta.
Bioshock har tagit oss djupt ner i havet och högt upp i luften, men vart ska serien ta oss härnäst? Många skulle väl säga att de helst av allt ser att serien tar oss absolut ingenstans framöver och att Bioshock-resurserna istället läggs på något helt annat, men det lär ju inte hända. Så jag tänkte göra det bästa av situationen och slänga ur mig tre förslag på vart serien kan ta oss i framtiden.
Jag kommer aldrig någonsin kunna spela varken Ocarina of Time eller Majoras Mask. Det är tråkigt, men så är det. Det går inte. Jag kan inte spela dem. Det är spel som jag aldrig kommer röra. Det är inte för att jag har något emot spelen som så. Jag gillar Zelda (av det lilla jag spelat att döma) och enligt de flesta ska i alla fall Ocarina of Time vara något alldeles extra. Nej, anledningen att jag inte kommer att spela dem har ingenting med kvalitet att göra. Jag kan bara inte titta på Nintendo 64-Link utan att få kalla kårar. Låt mig förklara.
Bra, dåligt, roligt, snyggt, fult, välgjort, ballt. Åsikter. Subjektiva iakttagelser. Något som absolut inte hade kunnat finnas med i en objektiv recension. Objektiva recensioner innehåller per definition enbart fakta. Och texter baserade enbart på fakta må ha sin plats här i världen, men det är inte inom kulturjournalistik.
Call of Duty: Modern Warfare definierade en genre. Maffiga actionsekvenser, filmiska setpieces och macho militärlingo. Spelet och serien blev en populärkulturell institution och drog in vansinniga mängder pengar. Sex år senare inleder Infinity Ward serien som ska följa upp Modern Warfare med spelet Call of Duty: Ghosts, och konceptet känns inte lika fräscht längre. Något som så klart inte hjälps av att Ghosts höll en ganska låg kvalitet. Spelet fick kalla handen av både kritiker och fans och sålde, om än fortfarande väldigt mycket, så betydligt mindre än tidigare spel. Samtidigt har interna stridigheter lett till att flera av Infinity Wards nyckelpersoner hoppat av och startat en helt ny studio, som lovar att revolutionera genren.
Något måste hända. Och något händer.
För ett tag sedan dök det upp en sponsrad tweet i mitt flöde. Inget ovanligt, det händer. Reklam från ett företag eller ett annat som ignoreras ganska omgående. Men den här gången fastnade mina ögon. Reklamen var för ett mysigt litet mobilspel med gullig grafik som dessutom var helt gratis. What the jävlar tänkte jag och laddade hem Two Dots.
Om jag bara hade vetat vilken smärta det skulle orsaka mig.
Den här texten är i princip en konkret illustration av begreppet ”sen på bollen”. Att skriva en krönika om storyn i Bioshock Infinite är ungefär lika aktuellt som att sätta sig och spekulera om vem Deepthroat egentligen var. Men det här är en text jag tänkt på att skriva länge och nu har det blivit dags att få det ur mig.
Obs! Varning för spoilers!
Det finns en aspekt av storyn i Bioshock Infinite som jag inte förstår. Det handlar inte om Lutece-”tvillingarnas” egentliga relation, eller vem Comstock är, eller vad som händer i slutet, eller hur allting hänger ihop med Burial at Sea. Nope. Inget av det. Det handlar om de konstanta diskussionerna (mer när spelet kom än nu, så klart) om hur svårt det är att hänga med och förstå storyn.
