Vi gillar meta, ni gillar meta, alla gillar meta. Vi börjar där. Meta är kul. Alltså inte meta som i sitta och stirra på en liten rödvit korkbit som ligger och guppar i väntan på att en fisk ska vara dum nog att käka en mask spetsad på en krok, utan meta som i självrefererande kulturyttringar. Device 6, till exempel. Device 6 är extremt meta och även att av förra årets absolut bästa spel. Save The Date var om möjligt ännu mer meta och en av de mest intressanta spelupplevelserna jag någonsin haft.

En naturlig del av meta är även metahumor. Och metahumor är ju kul. Titta bara på Grotescos briljanta metaavsnitt. Eller spela The Stanley Parable, som är ett underverk av metahumor.

Men jag börjar känna mig mätt. Mätt på meta. Helt ärligt. Och det är i princip bara indiespelens fel.

Jag växte upp, som spelare i alla fall, med Playstation 2. Och Playstation 2 för mig representeras av Jak & Daxter. Och Sly Cooper. Och Ratchet & Clank (som jag visserligen aldrig spelade i någon större utsträckning, men som alltid fanns där). Plattformsspel i 3D med färgglad, tecknad stil, charmiga karaktärer och barnvänlig humor.

För några dagar sen spelade jag en preview av The Last Tinker: City of Colours. Jag hade inte tänkt skriva om spelet utan enbart prata om det kort i nästa Indierapport. Delen jag spelade var inte längre än ungefär en halvtimme och av det jag fick känna på var inget direkt exceptionellt. Men samtidigt kändes det lite som att komma hem.

”Det finns ingen annan kulturform som är så stor som så många vet så lite om”. Så sa min käre kollega Niklas Sintorn i Svamppod tidigare i veckan. Och frasen satte sig i mitt huvud. För satan vad sant det är. Det är jättesvårt att spela digitala spel. Och då menar jag inte bara Dark Souls och Super Meat Boy. Det är jättesvårt att spela i princip alla spel. Vi som spelat mer eller mindre hela livet kanske inte tänker på det, men att hantera kameran i ett 3D-spel kräver en monumental koordinationsförmåga.