Vi på Svampriket gillar spel med bra berättande och bra berättelser. Det kommer antagligen inte som någon överraskning. När redaktionen tillsammans bestämde förra årets bästa spel så var det *spoiler* som knep förstaplatsen och det i princip enbart för berättelse och berättande. Visst, vi älskar gameplay-inriktade spel också, men spel har fantastiska möjligheter att berätta historier på ett sätt som inget annat medium kan. Och spel som tar vara på det har potential att vara helt underbara.
Ett längre spel är ett bättre spel, eftersom man ju då får mer ut av det. Och jag kan se varför man tänker så. Spel är inte billiga och ska man punga ut 600 spänn vill man veta hur mycket speltid man får ut av dem.
Bioshock Infinite tar ungefär åtta timmar att spela igenom. Vilket väl är en helt okej längd. Det är ganska standard för ett spel idag och vad många skulle kalla lagom. Vore spelet kortare hade det mest troligt fått kritik för det. Men jag undrar om Bioshock inte trots allt hade tjänat på att vara en eller två eller till och med tre timmar kortare.
Jag är dålig på fightingspel. Riktigt dålig, faktiskt. Förutom ett. Jag vet inte hur det hamnade i min ägo, men jag har haft spelet nästan så länge jag kan minnas. Under en period spelade jag det intensivt med (mot) min bror och blev relativt skicklig med flera av karaktärerna.
I avsnitt två av Indierapporten 2.0 pratar Linus om Starseed Pilgrim, [Out] by [Bracket] och The Stanley Parable. Han tar slår också rekord i sönderklippta meningar och gröntonad bild.
Såhär i början av året pratas det en massa om spelen vi ser fram emot under de närmsta tolv månaderna. Och av förhandssnacket att döma kan 2014 komma att bli ett riktigt toppenår. Det finns massor att se fram emot.
Men såklart kan jag inte riktigt nöja mig med att se fram emot spelet som kommer komma. Istället sitter jag här och längtar som en galning efter spel som jag antagligen inte kommer få ta del i år. Spel jag kanske aldrig kommer få prova, eftersom de kanske aldrig kommer komma.
Det är något jag måste erkänna. Jag kan inte hålla det inom mig längre. Det är inte rättvist mot er och det är inte rättvist mot mig själv.
Mitt namn är Linus Svensson och jag är beroende av idle games*.
Det här kan mycket väl vara min sista text som semirespekterad speltyckare. Efter det här är risken överhängande att min trovärdighet är körd i botten och arga gamers från världen över kallar mig tokfrans och dummerjöns i all caps. Eller vad det nu är för smädelser dagens kids slänger sig med.
För ett tag sedan satte jag mig ned med Mario Galaxy. Sen till festen, ja, men jag tänkte att det var ett sådant spel man absolut var tvungen att ha spelat. Det toppade ju årets spel-listor världen över när det kom och används i tid och otid som ett exempel på briljant plattformsskuttande.
Så jag lånade spelet. Dammade av mitt stackars försummade Wii. Satte mig ner. Och fattade I-N-G-E-N-T-I-N-G.
Linus försöker fylla tomrummet som Samson lämnade bakom sig och tar över Indierapporten. I första avsnittet pratar han om Paper, Please, Mirror Moon EP, Save the Date, Gemini Rue och Device 6.
