Det är mycket kritik mot Anita Sarkeesian. Som ni säkert vet. Om ni inte visste det innan så läste ni kanske om det i Carl-Johan Johanssons fantastiska gästkrönika här på Svampriket. Folk är arga som bin på henne för att hon kritiserar sexism i spel. Bara häromdagen startades till exempel en, fullständigt oironisk, namninsamling mot hennes videoserie Tropes vs Women in Video Games.
Ett argument man hör ofta när det pratas om sexism, rasism, homofobi och liknande i spel är att spel måste få spegla verkligheten. Soldater är homofober i verkligheten, så därför måste de såklart få skrika kuksugare i Battlefield 3. Såklart.
Jag var aldrig särskilt intresserad av Call of Duty-spelen. Jag är på tok för dålig online och singelplayer-kampanjen var och är alldeles för strömlinjeformad och självspelande för att det någonsin skulle bli riktigt intressant.
Häromveckan gav jag mig äntligen på Mario Galaxy. Mina tankar och åsikter är såklart många och kommer eventuellt delges i en framtida text. I den här texten tänkte jag dock diskutera någonting helt annat, kopplat till Marios aktioner i Mario Galaxy, med tonvikt på Honeyhive Galaxy. Vi inleder med en kort bakgrund.
Features är ett nyckelbegrepp i spelindustrin. På ett sätt som är unikt för spelmediet listas diverse lösryckta aspekter ur spelet som ”features” som på något sätt är menade att kvantifiera upplevelsen och göra det möjligt att jämföra ett spel med ett annat. ”Två miljarder vapen att välja mellan!” ”Coop upp till fyrtiotre spelare lokalt!” ”Dubbelt så många polygoner som i förra årets upplaga!”
Vad detta säger om spel som kulturmedium är såklart en enormt intressant fråga som kan debatteras och analyseras i många långa artiklar och krönikor. Men det får bli en annan dag. Idag ska jag lista ett antal features som inte är sexiga nog att sättas på baksidan av ett spel, men som borde vara en självklarhet.
Ni vet sådana där briljanta krönikor med en välformulerad idé och lika väl underbyggd slutsats? Det här är inte en av dem. Det här är mer en samling spretiga tankar som förhoppningsvis får någon slags sammanhängande mening.
Allt för länge har vi vetat allt för lite om hur ungdomen spenderar sin fritid. Det går en våg av våldsamt, antisocialt beteende genom ungdomskulturen och jag tror att vi alla vet vad det beror på. Det är dags att ställa de viktiga frågorna. Vi här på Svampriket har pratat med en grupp oroliga föräldrar och de håller alla med: det krävs vidare studier.
Livet är svårt. Svårt och jobbigt. Och fullt med saker som inte går alls som du vill att de ska gå och människor som är elaka och korkade och envisas med att sätta sig på sätet bredvid dig på bussen trots att det finns typ ett helt ledigt säte två rader bort liksom vem gör det herregud.
