Att jag gillar Halo är ingen hemlighet. Nej. Jag rådiggar framförallt första spelet. Vildsint, med hela kroppen. Den senaste månaden har jag spenderat minst en timme om dagen med att tokvråla rakt ut för att Halo 4 snart dimper ner i brevlådan. Jag längtar, något kopiöst. Och Microsoft har sett till att elda på min längtan ytterligare.

Gearbox är kul folk. Det är tydligt. Borderlands 2 är smockfullt av humor och sköna referenser. Tiny Tina kan vara den bästa karaktären sen tidernas begynnelse. Till exempel. Utöver det finns en myriard småkaraktärer, påskägg och putslustigheter som förgyller spelupplevelsen.

Endast i en aspekt brister den annars så genomgående sköna tonen: Huvudkaraktärerna.

Overstrike har nu blivit Fuse och med det gråare, råare och betydligt mindre charmigt. Visst är det svårt att jämföra en förrenderad trailer med en gameplaytrailer, men Insomniac har varit tydliga med att markera skillnaden. Redan när man visar upp den nya loggan, innan man ens får se spelet, står det klart att Fuse har väldigt lite med Overstrike att göra.

Likt Gud skapade Eidos himlen och haven och människorna och det där irriterande gula filtret som ligger över allting. Och så sa de: nu har du fri vilja. Fri vilja att ta dig av världens alla hinder på precis vilket sätt du vill. Men… så är det ju inte.

När jag precis hade spelat klart Zelda: A Link To The Past hade jag god lust att skriva en lång utläggning om varför det var alldeles sämst i hela världen. Sen åt jag lite kladdkaka, tittade på några avsnitt Svampbob och så blev det en helt annan text. Men låt oss börja från början.