Man kan prata om att skapa djupare, smartare, intressantare spel, men man kan aldrig komma ifrån den enkla sanningen att det är förbannat roligt att tokmörda någon rakt i ansiktet med en hagelbrakare stor som en jävla golden retriever. Men trots min kärlek till interaktiv krutdöd så har jag börjat drabbas av gun fatigue. Moderna militärshooters suger nämligen vapenlusten ur mig.
Jag har sedan jag började skriva om spel varit en engagerad förespråkare för att spel visst har tillräcklig kulturell tyngd för att få kallas konst. Att säga motsatsen, har jag menat, är okunnigt och fördomsfullt. Men jag har ändrat åsikt nu. Bytt ståndpunkt. Spel ska inte kallas konst. Inte för att spel inte kvalificerar, utan helt enkelt för att inget ska kallas konst. Begreppet konst är fullständigt meningslöst och bör helt utraderas.
Hej internet. Vi måste prata. Hur mycket jag än tycker om er finns det något vi måste ta itu med. Det handlar om sexism. Ja, jag vet, ni inte tycker om det. Men vi kan inte bara ignorera det här. Sexism finns och det är fett ohäftigt.
Om du läser den här recensionen med ett genuint intresse för Inversion behöver du egentligen inte läsa förbi det här stycket. Du undrar ifall det är värt att lägga pengar på Inversion. Svaret är nej.
Den här typen av texter är egentligen Tommys territorium. Jag skriver ju dumma saker med roliga bildtexter. Det är min grej. Men ja. Nu blev det såhär. Nu ska jag skriva om juridik. Det tyska företaget UsedSoft fick häromdagen rätt av EU-domstolen efter att ha blivit...
Jag hade inga större förväntningar på Spec Ops: The Line. Jag förväntade mig ännu en militärshooter i en lång, lång, lång rad. Soldatpangare efter mall 1:A. Men så ringer Ludde precis innan spelet ska till att landa i brevlådan och slänger en dos hype i ansiktet på mig. Tydligen pratas det om revolution i genren och fantastisk story. Helt plötsligt vet jag inte var jag står.
Jag spelar Sniper Elite. Jag är Sniper. Jag är elit. Jag smyger sakta fram, tittar runt hört, lägger ut minor. Lönnmördar folk bakifrån. Jag kommer fram till ett hörn. Jag hör röster. Jag förbereder mig, andas djupt, och aktiverar Batvision. De är tre. Jag deaktiverar två av deras vapen på håll, fryser sedan den tredje med en isgranat och stormar in i rummet.
Efter att ha tokälskat mitt Playstation 2 från sekunden jag fick det var det en självklarhet att jag skulle skaffa Playstation 3. Annat fanns inte. Problemet var att jag var tvungen att dela kostnaden med min bror för att kunna ha råd och det spelade ingen roll att jag kunde dra Sonys säljsnack ur huvudet: han tänkte inte betala så mycket pengar.
