Deep Silver Volition rebootar Saints Row-serien. Linus har testat och funderar på om Saints Row fortfarande har en plats i vårt spel-landskap.
Deep Silver Volition rebootar Saints Row-serien. Linus har testat och funderar på om Saints Row fortfarande har en plats i vårt spel-landskap.
I Svamprikets extrapodd om pusseldeckare bjöd Linus på ett litet eget mordmysterium. Här kommer manuset och den sammanklippta versionen, bara för våra patreons!
Man kan lära sig mycket om en tidsera genom att titta på hur de som levde då föreställde sig framtiden. Var den ljus och hoppfull och full av flygande bilar, eller mörk och deppig och full av flygande bilar?
Fiktion kommer ofrånkomligen att färgas av tiden som skapade dem, och i få genrer är det så tydligt som i science fiction. Och i få subgenrer är det så tydligt som i cyberpunken.
Jag är med skräck som jag är med stark mat: ganska medeltålig. En gång i tiden hade jag kanske känt någon slags impuls att vilja hävda mig, säga att jag skrattar åt även den läskigaste skräcken, och utan problem kastar i mig den starkaste maten. Men jag är trettio år gammal nu. Om maten är för stark så blir jag toalettbunden nästkommande dag, och om skräcken är för läskig så skriker jag.
När jag spelar Madison så skriker jag.
Stoppa mig om du har hört den här förut. Ett gäng ungdomar finner sig plötsligt i en vaken mardröm när de attackeras av okända monster, och måste nu göra allt de kan för att överleva till gryningen.
I år är det så dags för val till Sveriges riksdag ännu en gång. Och vilket val det är! Det är skandaler och utspel och drama mest hela tiden, och helt ärligt kan det bli lite svårt för gemene man att hänga med. Men räds icke, Svampriket är här för att hjälpa till!
Med bara några månaders försening kommer nu den översatta versionen av Mobilspelens Vilda Värld, för alla er som föredrar era videor på engelska, av någon anledning. Eller så kan ni ju se om originalvideon, vettja!
För många år sedan, på en hemsida som inte längre existerar, skrev jag en krönika om jämställdhet i spel. Året var någon gång runt 2011 och hela internet vibrerade exalterat över den här nya grejen ”feminism i TV-spel”. Hälften av alla människor hade ett litet altare dedikerat till Anita Sarkeesian på sängbordet, den andra hälften hällde salt i dörrkarmarna för att förhindra henne från att spöktransferera in i deras hem och stjäla alla tv-spel. Och där var jag, ung och glad och redo att lyfta sexismens ok från världens kvinnors kollektiva axlar med min vassa penna.