Surprise mutherfuckers! Imorgon blir det avsnitt 400, och ni behöver ju så klart ett schema! Nu kanske ni tycker att det schemat borde ha kommit ut tidigare än klockan halv tio kvällen innan, men då tycker vi att ni är väldigt kritiska. Låt oss vara. Vi gör så gott vi kan. Här kommer schemat!
Linus fortsätter den stolta traditionen att publicera en video var sjätte månad. Den här gången besvarar han frågan, ”Mobilspel?”.
Min första impuls när jag ska beskriva Death’s Door är att börja slänga ur mig liknelser till andra spel. Dark Souls-inspirationen är uppenbar, inte bara i att spelet går ut på att samla själar, utan också i hur bandesignen använder sig av upplåsbara genvägar snarare än täta checkpoints. Utseendet är lika delar Studio Ghibli och Zelda, och utöver estetiken känns Zelda även som att det stått som inspiration för pusseldesign och förmågor. Utvecklar-duon har inte direkt varit diskreta med sina inspirationskällor.
Vet ni vilket spel som är väldigt bra? Portal. Portal 2 också, men låt oss fokusera på Portal nu. Portal är, som ni säkert redan vet, ett väldigt bra spel. Det är nyskapande, smart och roligt, och kändes verkligen som en frisk fläkt när det slog ner i spelvärlden, lite från ingenstans.
Ibland stöter man på ett spel som är så anpassat efter ens egen smak att ens åsikt om det inte riktigt känns generaliserbar. Samtidigt som man själv uppskattar spelet väldigt mycket, så finns det en del av en som kan kliva utanför ens eget begränsade perspektiv och se att spelet kanske inte faktiskt är så bra.
Jag tyckte väldigt illa om Far Cry 5. Allt från story till gameplay kändes trött och tråkigt. Det kändes som att utvecklarna hade följt banan de stakade ut i Far Cry 3 till sin logiska slutpunkt och resultatet blev nästan en parodi på sig själv. Efter att ha älskat Far Cry 3, gillat Far Cry 4 och tyckt Far Cry Primal var helt okej hade vi slutligen kommit till ett spel jag tyckte aktivt illa om, och jag var rätt säker på att jag var färdig med hela serien.
Men så trillade Far Cry 6 ner i mitt knä och nu sitter jag här igen.
Varje gång jag hör en ny spådom om framtiden drivs jag närmre Ted Kaczynskis livsfilosofi. Och då menar jag inte ens bara alla domedagsscenarion, nej, inte sällan är det när någon jävla tjomme ska ge en optimistisk version av framtiden som jag börjar googla “rörbomb +nybörjare”.
För några veckor sedan sedan satt jag på ett möte på mitt jobb när min chef sa “Vi behöver någon som tar över vårt A.I.-projekt.” Efter en liten stunds tystnad harklade sig en av mina kollegor och sa “Linus kan väl ta det?”
