Min första impuls när jag ska beskriva Death’s Door är att börja slänga ur mig liknelser till andra spel. Dark Souls-inspirationen är uppenbar, inte bara i att spelet går ut på att samla själar, utan också i hur bandesignen använder sig av upplåsbara genvägar snarare än täta checkpoints. Utseendet är lika delar Studio Ghibli och Zelda, och utöver estetiken känns Zelda även som att det stått som inspiration för pusseldesign och förmågor. Utvecklar-duon har inte direkt varit diskreta med sina inspirationskällor.

Vet ni vilket spel som är väldigt bra? Portal. Portal 2 också, men låt oss fokusera på Portal nu. Portal är, som ni säkert redan vet, ett väldigt bra spel. Det är nyskapande, smart och roligt, och kändes verkligen som en frisk fläkt när det slog ner i spelvärlden, lite från ingenstans.

Ibland stöter man på ett spel som är så anpassat efter ens egen smak att ens åsikt om det inte riktigt känns generaliserbar. Samtidigt som man själv uppskattar spelet väldigt mycket, så finns det en del av en som kan kliva utanför ens eget begränsade perspektiv och se att spelet kanske inte faktiskt är så bra.

Jag tyckte väldigt illa om Far Cry 5. Allt från story till gameplay kändes trött och tråkigt. Det kändes som att utvecklarna hade följt banan de stakade ut i Far Cry 3 till sin logiska slutpunkt och resultatet blev nästan en parodi på sig själv. Efter att ha älskat Far Cry 3, gillat Far Cry 4 och tyckt Far Cry Primal var helt okej hade vi slutligen kommit till ett spel jag tyckte aktivt illa om, och jag var rätt säker på att jag var färdig med hela serien.

Men så trillade Far Cry 6 ner i mitt knä och nu sitter jag här igen.

För inte så länge sedan gjorde jag en video om spelvärldens överlag tonårsfnissiga inställning till sex, och den genomgående oförmågan att faktiskt göra något vettigt med ämnet. Den videon var långt ifrån en uttömmande genomgång av sex i spel, och sen dess har jag fortsatt fundera över ämnet, och över sex i andra kulturyttringar.