Hej, och välkomna till den sista delen i “Den där gången jag byggde Snake 2”, en serie texter om den där gången jag byggde Snake 2.

När vi sist sa adjö hade jag precis ordnat så att ormen faktiskt gick att styra. Med piltangenterna kunde man nu få ormen att åka precis dit man ville, vilket tekniskt sett kvalificerar bygget som ett spel. Men för att faktiskt göra spelet värt att spela behövs mer än bara interaktivitet: det behövs piska och det behövs morot. Och eftersom jag personligen är mer av en morotskille så är det där vi börjar: med maten.

Hej, och välkomna tillbaka till “Den där gången jag byggde Snake 2”, en serie texter om den där gången jag byggde Snake 2. Så var fan var vi?

Hej, och välkomna tillbaka till “Den där gången jag byggde Snake 2”, en serie texter om den där gången jag byggde Snake 2. När sist jag lämnade er hade jag precis lyckats konstruera ett rutnät, som enbart fungerade i Chrome. Rafflande!

Att bygga spelplanen var så klart en nödvändig plats att börja på, utan den så är det svårt att gå vidare, men det är också den tråkigaste delen i projektet och jag var glad att nu äntligen kunna gå vidare till den eponyma ormen.