Hur i helvete skall jag kunna recensera detta? Hur fan ska jag kunna göra en rättvis bedömning av något sånt här? Vad sjutton håller jag på med? Ungefär så gick mina tankar när jag satte mig ner och började spela Octodad – Dadliest Catch. Ungefär så går mina tankar även nu, när jag sitter här framför min dator och ska försöka få ner någon slags recension av detta spel.
Mario Golf World Tour till 3DS är ett riktigt underhållande golfspel. Men det tog det ett tag för mig att inse. Till en början kände jag mig besviken men istället för att ge upp och avfärda det som ett mediokert spel så bestämde jag mig för att fokusera 100% på vad det kunde erbjuda mig. Jag ville så gärna att spelet skulle vara bra, då besvikelsen efter Marios senaste sportspel till 3DS, Mario Tennis Open, fortfarande fanns i mitt bakhuvud.
Förutom att äta alldeles för mycket godis denna påsk har jag även kanske spelat lite för mycket Trials Fusion. Jag är återigen beroende. Allt är som vanligt med andra ord. Både när det gäller mitt sjukliga begär till detta spel samt dess spelupplägg. Frustration och ångest blandat med skratt och ren och skär lycka är fortfarande vad spelet ger dig.
Förra veckan släpptes det ett sånt spel som alla, precis alla, pratar om just nu. Ett sånt spel som har en egen subreddit långt innan det lanseras. Ett spel som får en att fundera över vad spel egentligen är. Jag pratar så klart om Goat Simulator. Jag har själv ännu ej tagit mig tid till att spela det, men tro mig, det ligger högt upp i min skämshög. Det känns som ett spel som måste upplevas för att på riktigt förstå dess storhet.
När du läser detta finns det stor risk att jag sitter på ett tåg som skall ta mig till staden Borås. I den staden bor två av mina Svamp-kollegor. Dessa två kollegor heter Anders Brunlöf och Tobias Andersson. Jag skall spendera hela helgen i deras sällskap. Det kommer även vara en massa annat löst folk närvarande, bland andra tre Svampar till. Men dessa människor tänker jag inte låta ta upp plats i denna veckas lista. Utan den kommer ha fokus på mig och mina fem bästa stunder tillsammans med herrarna Brunlöf och Andersson.
I helgen som var gjorde jag något som jag inte trodde att jag skulle göra. Jag införskaffade mig nämligen en Playstation. Bara det att jag blev ägare till en sådan maskin innan Anders Brunlöf är tillräckligt för att helvetet skall frysa till is. Det är ingen hemlighet att jag är ett fan av Nintendo, men det är ändå mitt Xbox 360 som har fått mest speltid under den förra generationen. Således är det Xbox ONE som har varit mitt förstahandsval (bortsett då från det uppenbara Wii U) när det har kommit till vilken maskin jag ska fokusera på.
Ibland händer det att ett spel kommer precis i rättan tid. Att det anländer till mig och min spelmaskin precis vid rätt tidpunkt. Jag syftar då inte på att spelet ifråga kommer så pass långt i förväg innan release så jag inte behöver känna mig stressad inför recensionsskrivandet. Det jag syftar på är att ibland kommer det ett spel till mig när jag som mest behöver det. Ibland kommer det ett spel som gör att min tillvaro på det privata planet genast känns mycket bättre. Ibland kommer det ett spel som gör att jag för en stund kan glömma bort mina sorger och besvär. Förra veckan kom Yoshi’s New Island hem till mig. Precis när jag behövde det som mest.
Även fast jag inte är en sjöman eller kåkfarare så är min kropp full av kroppskonst, eller tatueringar om du så vill. Det är 19 år sedan jag för första gången satte färg på min kropp, så av förklarliga skäl börjar en del av mina tatueringar se lite halvrisiga ut. I ärlighetens namn har vissa av dem sett ut som skit från första början (hej min alldeles för stora och fula tribal på höger arm) men det gör ingenting. Även den fulaste av tatueringar har en historia att berätta och kan därför vara fin på ett djupare plan. Eller vem fan försöker jag lura egentligen? En ful tatuering är en ful tatuering som en får dras med. Ungdomssynder och så vidare.
