Jag har alltid uppskattat pussel och problemlösning i spel. Enligt mig är det dessa som gör exempelvis Zelda-serien till vad de är. Visst är det en enorm tillfredsställelse att i slutet av ett tempel besegra bossen, men för mig är det vägen dit som har varit den största behållningen. Att lösa templens pussel är en större glädje än att få in det sista slaget, det som gör att min hjärtmätare utökas med ett.

Nu har snart den första månaden utav detta år passerat. En månad som för mig har varit näst intill spelfri. Visserligen har jag spelat och recenserat det senaste Mario Party, men om det är att verkligen spela kan en diskuttera. Det jag åsyftar är att jag i snart två månader inte har fördjupat mig i ett endaste spel.

Sedan den dagen då jag spelade igenom Goldeneye 64 har jag haft en liten förkärlek för spel ur ett förstapersonsperspektiv. Men den kärleken har nu börjat svalna allt mer och mer. Jag har kommit fram till att förstapersongenren har blivit tråkig.

I min bokylla står fortfarande Syndicate inplastat, jag spelade en timme av Black Ops II innan jag gav upp det helt och hållet. Jag har, mot hans vilja, utsett Linus till Svamprikets fpsexpert, efter att själv haft lite av den rollen i några år. Ja, det här med förstaperson har verkligen blivit skittråkigt!

Just nu sitter hela redaktionen här på Svampriket och sliter sitt hår (och skägg) för att komma fram till vilket som har varit det bästa spelet under 2013. Jag börjar känna mig rätt så färdig med min personliga topp 10, även om placeringarna kommer skifta innan jag känner mig riktigt färdig. Ett spel som jag på förhand trodde skulle vara med på min topp 10 var Beyond: Two Souls. Så blev inte fallet.