Jag var 15 år när jag för första gången klarade av The Legend Of Zelda: A Link To The Past. Enligt mig det bästa spelet någonsin. Då jag har spelat igenom det ett flertal gånger under åren vet jag att det inte handlar om nostalgi från min sida. A Link To The Past är spelglädje när den är som bäst.

Jag har snart varit en aktiv TV-spelare i 27 år. Det krävs inget matematisk geni för att räkna ut att det har blivit en hel del spel spelade under dessa år. Vissa av dessa spel har för alltid satt sina spår hos mig, men det finns bara ett som har märkt mig för livet.

Innan du fortsätter läsa, ska du veta att detta kommer vara en medioker text om ett mediokert spel. Vidare har jag inte så mycket att säga om spelet i fråga, så för att inte texten skall bli allt för kort och för att min chefredaktör ska bli nöjd kommer jag envisas med att skriva ut spelets fulla titel varje gång det nämns.

Ni vet, när en har väldigt låga förhoppningar på någonting och när det sedan visar sig att en har haft fel och någonting som förväntades vara mediokert istället visar sig vara något otroligt bra. Ni vet, när en förväntar sig att söndagens bakfyllepizza ska smaka som vilken bakispizza som helst, men istället knullar det i munnen och en nästan ringer och beställer en till när pizzakartongen gapar tom. Ni vet, när det svenska landslaget vinner en match, som faktiskt betyder något. Ni vet, när Metallica släpper ett nytt album som en uppskattar att lyssna på utan att känna sig tvingad att sätta på Ride The Lightning på högsta volym istället. Typ så var det för mig när jag för första gången spelade Wii Party U!

Om du förväntar dig att nu få läsa en lång djupgående och analyserande recension av det allra första Zeldaspelet i HD, får du räkna med att bli besviken. Om du däremot vill läsa en kärleksförklaring till det allra första Zeldaspelet i HD kan du i lugn och ro fortsätta att läsa.