När jag var yngre så hörde man ju historierna om “de där andra”, de som inte riktigt var som man skulle. Jag växte upp med att benämningar blev skällsord, jag blev helt på det klara att det var fel att gilla något annat än det som kallades “normalt”. Jag skulle förmodligen själv aldrig vågat prova, även om det normala aldrig riktigt kändes bekvämt. Istället var det en kompis som ledde in mig i det, som vågade få mig att gå utanför normen.