Så här i Telltale-tider så tänkte jag som nyfrälst fundera lite över känslor och hur de förmedlas i bland annat The Walking Dead. Eller snarare, hur känslorna kommer ut ur handkontroll och interface på ett sätt ganska unikt för just Telltale Games.
Peter Ahonen
har som superkraft att kunna bli rörd av det mesta samt dricka öl fort. Spelskribent sedan 2010, kulturvetare sedan 2006 och supernörd med fingrarna i allt töntigt en fick stryk för sedan skolan började 1988.
Deus Ex Machina
Efter att ha spelat spel med öppna världar sedan Ultima Online har jag blivit ganska satt i mina kriterier för vad som gör ett spel bra. Ett med öppen värld det vill säga. Vi kan debattera utseende och världsbyggnad och allt från vapen till fordon till vilka sporter du kan utöva. Har spelet den här specifika förmågan jag straxt ska prata om faller allt annat åt sidan.
Åsiktifieringen av spelkritik
Vi pratar en hel del om hur det inte finns objektiva recensioner här på Svampriket. Vår filosofi är att vi gör personliga och karaktärsrika bedömningar utav spel ur vilken vinkel vi vill. Om det finns viktiga infallsvinklar eller aspekter av ett spel vi vill lyfta fram är vi inte rädda att käfta om det i en hel text och helt undvika konventionella bedömningskriterier. Det är inte bara roligare utan fullt nödvändigt för att spel ska fortsätta växa till ett mer komplext och betydelsefullt medium.
Vad jag vill att Destiny ska vara
Det hela började med att någon på Reddit hörde en fiende väsa “Its the Darkness!” när hen blev upptäckt av en Fallen Dreg. Spelaren skrev en kort post och frågade sig själv om det är vi som är The Darkness och att mänskligheten är under The Travellers kontroll? Är detta något som Bungie kommer avtäcka bit för bit med små avslöjanden om en större, dold sanning om spelets verklighet? Vad det gäller mig, och min största anledning att spela Destiny, så har det redan börjat.
Jävla gimmickar
Ni som spelade Deus Ex: Human Revolution minns. Ni minns första bossen och hur livslusten sögs ur er när ni var tvungen att skjuta på tunnor istället för bossen. Jag slutade spela där, rakt av. Det finns få saker som får mig att vilja säga “det här spelet kan dra åt helvete” som sådana gimmickar. Exploderande tunnor, djur i burar som ska släppas lösa eller andra element i miljön som du måste använda till din fördel.
’One does not simply walk into Mordor’
Efter att ha spelat Shadow of Mordor i ett par timmar under veckan kan jag i alla fall fastställa en sak: Orcherna i Mordor är elakare än några andra orcher någonsin. Så är det bara. Det är inte bara att Nemesis-systemet gör de mer efterhängsna och komplexa utan också hur deras sadistiska maktgalna hat lirar så väl med deras vedervärdiga utseende. Mordor är alltså lika illa som vissa svenska spelsiters forumdelar.
Destiny
Destiny utgör en ovanlig oxymoron inom spelsfären. Alla, kritiker och gamers överlag, tycker det är dåligt men kan ändå inte sluta spela. Faktum är att spelet dessutom ställer ett av mina personliga ställningstaganden på huvudet.
Vreden och Peter
Anders smider ränker om att försöka fånga min vrede på film som en annan UFO-jägare. Nu är min vrede i och för sig bra vanligare än besök från Andromedagalaxen, men ändå. Han vill ha kameror igång och fånga den i sin naturliga form. Han skulle haft en sån på mig igår, när jag efter en lång, svettig och äcklig dag på jobbet kommer hem för att äntligen få spela Destiny en dag efter alla andra. I vår interna chatt skrev jag i vånda om hur jag är så trött på sådan här skit att jag funderade på om TV-spel är värt sådan ilska och hur jag måste ha en diagnos av någon form. Så, I listform, tänkte jag försöka beskriva de olika känslorna som kommer när ett stort efterlängtat spel jag är sen till att spela inte fungerar. Illustrerat med Deadpool. På grund av varför inte?
Peter Ahonen
har som superkraft att kunna bli rörd av det mesta samt dricka öl fort. Spelskribent sedan 2010, kulturvetare sedan 2006 och supernörd med fingrarna i allt töntigt en fick stryk för sedan skolan började 1988.
stötta riket
