När jag redan 10 minuter in i Valiant Hearts satt och kände hur mina ögon snart skulle börja rinna ställde jag mig själv ett par frågor: Varför detta känslosvall och varför så tidigt in i spelet? Har det med musiken att göra? Karaktärerna? Varför sitter jag och har jättekänsliga känslor för ganska grovt tecknade figurer?
Till en början ville jag döpa den här texten till “Allting Borderlands borde ha varit”. För jag ville verkligen gilla Borderlands eftersom konceptet FPS + actionrollspel gör mig lite varmare än vanligt innanför tröjan. Titeln kändes dock lite elak eftersom jag ändå vet att Borderlands är bra, trots att jag har svårt för humorn, den grafiska stilen och hela sammansättningen av stilar. Så med denna besvikelse bakom mig hoppades jag försiktigt på Destiny redan efter förra E3.
Vad är en trailer till för egentligen? Hype? Produktbeskrivning? Eller snarare, vad utgör en bra trailer? Så här i E3-veckan kommer vi få se en hel del nyheter framföras i form av trailers och om ni frågar mig är besvikelse den mest genomgående känslan. Dessutom är jag rätt säker på att jag också vet varför. När ett spel försöker göra en filmtrailer är då det rasar ihop totalt. Dessa är två väldigt annorlunda företeelser.
Wolfenstein: The New Order (som spelet heter, vilket min hjärna gömt i en mörk vrå under podcastinspelningen) lämnar mig med egentligen endast en fråga: Varför känns det lite, bara lite, mer okej att skjuta ihjäl människor när de är nazister? Tanken slog mig när jag småskrockade åt spelets ganska påfallande brutalitet att jag förmodligen skulle känt mig mer illa till mods om det var i ett annat spel, med andra fiender.
Kommer ni ihåg vad ni gillade bäst? Ville ni vara den luriga tjuven eller den modiga polisen när ni lekte som barn? Min gissning är att ni som inte gillade auktoritet oftast ville vara tjuven, springa och gömma sig och känna extasen i att överlista och skratta åt Kling och Klang. Ni som ville vara polisen mest tyckte om ordningen i rätt och fel och älskade idén om rättvisa och hjältemod. Nu förenklar jag så klart en hel del, och valet av tjuv eller polis var förstås beroende på humöret.
Förra veckan pratades det under ungefär i en dag om Nintendos slutgiltiga beslut att inte inkludera samkönade äktenskap i deras livssimulator Tomodachi Life. De menade aldrig att (fritt översatt) “göra någon slags samhällskommentar med lanseringen av Tomodachi Life. Relationsmöjligheterna i spelet representerar en lekfull alternativ värld snarare än en realistisk livssimulation.”
Jag har precis börjat spela Hartschstoney, Blizzards kortspel, och har efter ett par doser börjat få en smygande känsla av att det är heroin. Så höga rus, så fasansfulla lågvattenmärken. Därför tänkte jag, utifrån en nybörjares perspektiv, ge er tre anledningar att älska det och tre anledningar att hata det.
Varför blir jag så omåttligt förbannad av vissa spel? Eller snarare; vad i spelet blir jag så förbannad av? Spelet i sig kan vara fantastiskt och ändå ha små orättvisa, svårstyrda och enerverande moment i sig som gör att skallen sväller av förhöjt blodtryck. Ibland känns det verkligen som att jag är en skenande ångmaskin och allt spelet gör för mig är att det skottar i mer kol tills trycket blir för mycket.
