Fallout 4 och den förväntan jag har inför det påminner mig om barndomen och den där lustfyllda, nervösa spänningen en hade inför antingen julafton eller födelsedagen. Jag tindrar med ögonen som om jag vore 7 år gammal.
Peter Ahonen
har som superkraft att kunna bli rörd av det mesta samt dricka öl fort. Spelskribent sedan 2010, kulturvetare sedan 2006 och supernörd med fingrarna i allt töntigt en fick stryk för sedan skolan började 1988.
Destiny: The Taken King
För två veckor sedan släppte Bungie sin tredje expansion till Destiny; The Taken King och i denna videorecension försöker jag delge lite om vad jag tycker om den, och Destiny som stort. Hoppas ni gillar!
Kommer Kojima undan med något?
Det är uppenbart att Hideo Kojima aldrig tycks komma ur trotsåldern när det gäller övertydlig och överjävlig sexism. Quiet känns i det närmaste som ett statement, ett snubbigt ”luften är fri!” från detta annars kreativa geni som uppenbarligen lider av att ha blivit uppfostrad som en typisk man.
Livet utan Metal Gear Solid 5
Det är mycket nu. Det är jobb, det är fix och det är mycket annat. Och även väntan. Medan ungefär resten av världen spelar Metal Gear Solid 5 har jag av olika anledningar inte hunnit sätta tänderna i spelet ännu. Detta gör ju lite att tillvaron ställs på sin spets.
Tredje gången gilt för Mafia?
Efter att de avtäckt Mafia 3 har väldigt många uttryckt sina förhoppningar för spelet baserat främst på vart det utspelar sig och vem en ska få spela som. New Orleans anno 1968 är inte bara i sig själv en signifikant period i USAs historia utan också en analog för dagens klimat där civilrättsliga frågor om klass och rasism brinner i varje gatuhörn, både i USA och Europa. Med stor sannolikhet kommer spelet genom att visa den tidens orättvisor kommentera vår samtid, vilket känns som en oväntat fräsch och positiv riktning för den här typen av spel.
Utforskarglädjens skörhet
Innan jag började skriva satt jag och funderade ganska länge på om det finns en definition av ”utforskarglädje” som gäller för de flesta av oss. Är det att vara helt blank inför det en ska uppleva, eller vill vi ha någon snitslad bana eller en osynlig hand som leder en? Är ett spel som ger dig ingenting bättre än ett spel som håller dig i koppel? Det tog inte väldigt lång tid in i nya Submerged (PS4) förrän jag insåg vilken typ av upplevelse detta skulle bli.
Första timmen som Godzilla
Jag kan utan vidare benämna mig som Svamprikets expert på Godzilla, och även den som sjunger vår älskade skräcködlas gospel när det pratas monster. Hen är det ultimata monstret och jag påstår efter många långa debatter fortfarande att Godzilla trumfar de flesta populärkulturella figurer i en duell till döden.
Designers: Det gåtfulla folket
Allt oftare upplever jag att en struktur blottar sig när en tittar på hur olika moment i spel får sin form. Det känns som att det finns någon slags oskriven regel att om du t.ex har en skateboard i ett spel som någon kan åka på så ska det finnas möten och mindmaps kopplade till skateboarden. Där är alla med och överkonceptualiserar spelmomenten. Ska vi ha en skateramp? Skatepark? Ska den gå att styla om? Skate-Or-Die referenser? Minigames? Achievements? Bam Margera?
Peter Ahonen
har som superkraft att kunna bli rörd av det mesta samt dricka öl fort. Spelskribent sedan 2010, kulturvetare sedan 2006 och supernörd med fingrarna i allt töntigt en fick stryk för sedan skolan började 1988.
stötta riket
