Jag brukar säga att min ”karriär” som ”professionell spelkritiker” började någonstans runt 2012 – när jag började frilansa för lokaltidningen Nollnitton i Örebro. I skrivande stund var det åtta år sedan. Tiden som gått sedan dess är närmare ett decennium. Om vi sedan adderar alla år som jag skrivit om spel på hobbynivå börjar vi närma oss 14 år. Det är lite mer än hälften av mitt snart 26-åriga liv.
Vad har det relativt nya Kojima Productions-spelet Death Stranding gemensamt med det ryska kultspelet Pathologic? Mer än en kan tro, visar det sig.
I decenniets sista spelårssummering blickar vi tillbaka på tio år med Svampriket, på några av tv-spelen som formade både branschen och oss själva – och tar en närmare titt på vad utmärkelser som ”årets spel” egentligen innebär.
Ett nytt spel i den kontroversiella och politiskt inkorrekta spelserien Postal har nyligen släppts… av någon anledning. Inte är det för att säga något som inte redan sagts i dem föregående spelen i alla fall.
Vi skrattade och vi skrek. Vi plåtade spöken och slogs mot arméer av zombier. Efter 13 timmar i Qruxel E-sports eminenta streamingstudio lyckades vi inte bara överleva tio skräckspel på raken, vi nådde och överträffade vårt initiala donationsmål för den ideella föreningen Mind. Och allt var tack vare er, som tittade. Och deltog.
Att ha en stark vision som tv-spelsutvecklare är en bra sak. Men en stark vision kan också förblinda. Indiestudion Gura Shop Studio visar till synes omedvetet men tydligt hur otroligt fel det kan gå när en inte ser eller inte bryr sig om sina finansiella, kreativa och tekniska begränsningar.
Pusselspelet och relationsdramat Catherine har släppts på nytt, med undertiteln Full Body, och oron kring den nya transrepresentativa karaktären Rin visade sig dessvärre vara rättfärdigad. Men problemen är inte riktigt så simpla som de kanske framstår.
Jag säger inte att spelet är så dåligt att det borde Naruto-springa ner i havet utan en syrgastank. Men bra är det ju inte.
