et har varit många höjdpunkter. Vi har fått nya erfarenheter, nya vänner, och tillgång till att få ett sätt att lättare nå ut till läsare med våra åsikter. Nu är det dock dags att säga adjö till Svampriket för oss, vilket inte är en lätt uppgift. Vi lämnar bakom oss ett häftigt gäng som har inspirerat och lett till många glada skratt.
Låt mig börja med att säga att jag är en i skaran som älskar Little Big Planet. Inte på grund av plattformandet eller bandesignen, den delen var kort sagt inte så briljant. Det jag syftar på är mysstämningen där mysig-farbror-röst berättar en historia med härlig sagolik estetik och ett ljudspår som passar perfekt in i temat. Det handlar alltså om ett spel var väl avvägt för just min smak.
Nej, jag är inte så cool som jag tror att jag är. Jag vill, och tycker att jag är mycket coolare farsa än jag egentligen är. I alla fall om man ser genom barnens ögon. För dem så är jag bara i vägen och är inne på ett territorium som de själva anser att de kan bäst. När jag uttrycker min åsikt så kan de sucka ljudligt och nästan nedvärderande. Det känns nästan som om det är de som klappar på mitt huvud istället för att det är jag.
Det känns som att Sony är på rätt väg. Småspelen haglar över oss till Vita och PS3 med crossbuy-fuktioner som följd, men spelet är ändå ett i mängden som kommer ganska så sent i och med att det kom förra året till Xbox 360. Däremot så är inte mängden spel och att de går i rätt riktning en garanti för kvalitet, utan jag kan säga att jag bara haft hyfsat roligt med Spelunky, även om det känns genomarbetat på flera sätt.
Förhoppningarna var denna gången höga och jag har börjat tvivla på att Sony över huvud taget vågar satsa pengar på att göra egna spel till sin PS Vita istället för billiga sidospår som istället ger konsolen dåligt anseende. Innan jag började spela Mercenary så kändes det lite som om det var sista chansen att visa att de kunde utnyttja Vitans dubbla styrspakar till att göra ett riktigt bra FPS. Efter att ha spelat igenom det Vita-exklusiva spelet Killzone Mercenary så kan jag känna mig lugn och med lättnad säga att jag inte blev besviken.
Något som alla föräldrar älskar är när ens barn gillar saker som man själv gör. Man kan se det i allt från åsikter till hobbys. Föräldrar känner alltid på något sätt att man vill föra vidare det som är en betydelsefull del av sig själv och som har betytt någonting för en under ens liv och känner en viss stolthet när barnen också får den här relationen till det intresset. Jag älskade till exempel när mina barn började spela tv-spel, när de började intressera sig för pokémon eller när grabben nu har funnit ett stort intresse för skateboarding. Jag känner mig behövd och känner att min expertis inom vissa områden faktiskt kan komma till nytta.
Det är med stort intresse som jag ofta lyssnar på Svamppod, även om det kan låta som om jag är partisk. För mig som skriver på Junior så är det extra roligt när man engagerar sig i frågor som rör barn och deras spelande, och det är även extra intressant då både Tommy och Ludde är pedagoger med inblick i barns utveckling och inlärningsförmåga. I säsongsavslutningen av Svamppod så var intresset extra stort för mig då de tog upp en undersökning som dessutom hade en vinklad slutsats som inte alls går att bevisa. Snarare så krävs det en del eftertänksamhet inom specialpedagogik och en inblick i barns svårigheter för att över huvud taget kunna våga sig på en etablerad gissning.
Då var det dags igen att spela en portning till PS3 och Vita, konsolerna dit allt fler indie-spel letar sig. För även om Stealth Inc må vara ett nytt namn för oss så har spelet tidigare gått under namnet Stealth Bastard till PC. Jag verkligen älskar att se hur indiespelen hittar till de olika stationära konsolerna, även om vi får vänta ett tag. För de som vill ha tajt kontroll och en bra upplevelse för sina pengar så kan det vara värt väntan om man inte har en kontroll till datorn eller en telefon med Android-system.
