Jag har alltid debatterat för att föräldrar som har spelande barn bör intressera sig i den mån att de förstår vad deras barn håller på med, vilka risker det finns, och hur man kan uppmuntra alternativt dra ned på spelandet. Med detta menar jag inte att alla föräldrar bör skaffa sig en magisterexamen i ämnet, bara att de bör ha koll på vad det är deras barn spelar och inte bara skylla ifrån sig när de sedan märker att spelet inte alls är så barnvänligt som deras barn sagt.

Det är fredagskväll. Äntligen slår du dig ned i soffan och startar din spelenhet för att kunna njuta av din egentid och fördjupa dig i en härlig upplevelse i tv-soffan, för det har du verkligen gjort dig förtjänt av. Du rör dig genom de vidsträckta landskapen på väg mot nya äventyr och på vägen får du passera en sjö som är oerhört vackert gjord, när du då får frågan ”Pappa, kan man simma?”.

Så visar det sig att Onlive faktiskt inte gick vägen, utan blev uppköpt samt att tidigare anställda istället blir uppraggade av Sony. Huruvida det är något positivt eller negativt för spelindustrin som helhet låter vi vara osagt. Däremot så berör den här den här typen av digital distribution oss föräldrar.

Sommarlovet är nu över för våra små skolbarn och åter kommer skoldagar och läxor. Ansvaret är tillbaka, ett ansvar som vi föräldrar är väl bekanta med i vår vardag. Men barn är ändå barn, och ibland kan pressen kännas alldeles för stor. På sommaren då allt ansvar är som bortblåst och vi rent ut sagt trycker i oss lyckopiller i form av tv-spel så är det väl inte så konstigt att barnen inte vill gå tillbaka till skolan.