Jag har aldrig spelat Pokémon. Jag har till och med undvikit serien eftersom min uppfattning varit att det är en allt för simpel sten-sax-påse-mekanik dold bakom plastiga kawaii-djur som lurar de flesta med sämre smak än undertecknad. Inför X/Y lovade jag mig själv att jag trots allt skulle ge det en chans.
Det förtiofemte bonusavsnittet. Bonusavsnitt 45
Det förtiofjärde bonusavsnittet. Bonusavsnitt 44
Vad har matematiska omkullkastningar, ett metal slug med rollspelsinslag och en ensam rektangel gemensamt? Tja, inte så mycket mer än att det är fokus i tre indiespel som jag vill lyfta fram.
Varenda kotte har väl en iOS-mackapryl vid det här laget? Det är ungefär som en bärbar OUYA ifall du verkligen inte har någon koll. Av en ren händelse har jag sammanställt en liten topplista över mina favoriter till formatet. Det har absolut inget att göra med att jag har skadat min rygg och varit sängbunden i en vecka. Inte alls. Jag lovar.
Det förtiotredje bonusavsnittet. Bonusavsnitt 43
Problemet med att göra en uppföljare på ett spel vars främsta egenskap är att det skrämmer vettet ur sina spelare är att vi redan vet hur det kommer skrämma oss. Vi har lärt oss Amnesias vokabulär och det enda vi kan vara absolut säkra på när det gäller rädsla och skräck är det är det okända som skrämmer oss. Kan vi bli skrämda på nytt? Det utforskar The Chinese Room, utvecklarna bakom Dear Esther
Det förtioandra bonusavsnittet. Bonusavsnitt 42
