Så till slut är det dags för en recension av The Witcher 3: Wild Hunt. Efter att enligt spelklockan ha lagt ner över sex dygn på spelet och ändå inte ha spelat klart storyn känner jag mig trots allt mogen att kunna bjuda på mitt tyckande av den senaste installationen i följetongen om monsterdödaren Geralt av Rivia. Med ett så stort spel är det också på plats med en rejäl recension, allt för att försöka göra innehållet så mycket rättvisa som möjligt.
Även om jag ännu inte tagit mig igenom hela The Witcher 3: Wild Hunt har jag upptäckt saker jag hade velat ha koll på från första början. En del av det är bara min brist på koncentrationsförmåga – jag orkar helt enkelt inte läsa alla instruktioner. Men en del grejer är sådant som hade sparat mig en hel del tid om jag hade haft koll på från första början. Ni Witcher 3-spelare är varmt välkomna att fylla på den här listan också, jag har garanterat missat massor med pro tips!
De senaste veckorna har vårt instagramkonto (@svampriket, in och följ!) cirkulerat bland oss redaktionsmedlemmar och låtit följarna haka på våra vardagsliv. Det har bland annat varit Niklas resa till Amerikat, rundtur i Annas galleri, och en selfie-parad från Retrospelsmässan signerad Anders. Men hur kul det än är så säger det ju ändå inte så mycket om oss som redaktion. Därför bjuder jag nu på en unik inblick i Svampredaktionen, hur vi arbetar, och våra relationer till varandra. Allt detta givetvis i form av gif:ar!
Först och främst måste jag säga att fightingspel inte ska läsas, de ska upplevas. Så börja med att få tag på ett exemplar, helst med någon vars rumpa förtjänar att bli sparkad också. Sätt dig sedan ner och upplev den här titeln. Jag kan skriva om hitboxes, kontroll...
Min vän Linda drog med mig på premiären av Avengers: Age of Ultron inatt. Det är alltid en publik som går på dessa nattpremiärer, speciellt när det är filmer som har en nischad bakgrund;. på plats finns givetvis filmälskare, men också de som har sina rötter i den föregående median, i detta fall comics. Personer som har stenkoll på varje detalj och fan service som går mig över huvudet blandas med filmälskare som inte kan motstå lockelsen av en nattpremiär, och sedan generella nattsuddare som jag. Jag är snarare en bioälskare än filmälskare: guldmedlemskap på SF men det är långa gap mellan filmtittandet hemma.
Det kom en teaser dagen innan, att nu minsann var det dags för en DLC till Dragon Age: Inquisition. Vi som spelat genom main storyn och gillade det sitter och väntar ivrigt på de DLC som ska behandla det minst sagt öppna slutet, men den här gången fick vi nöja oss med lite mindre.
Jag vet inte om det handlar om nostalgi. Eller kanske acceptans. För visst, vi kan ha överseende med så mycket i spel – dåligt gameplay, rosslig musik, eller kanske lite halvful grafik. Jag räcker snabbt upp handen och erkänner att jag ibland slåss lite väl hårt för spel som kanske inte är fullt sådär magiska som jag själv uppfattar dem.
Jag tänker spendera en krönika åt att berätta om varför jag tycker att The Last of Us är det bästa spelet jag spelat. Därför är det en enormt stor spoilervarning kopplat till det här inlägget – jag kommer skriva om allt. Så har du inte spelat det, gör det först och läs sen. Förresten, om du inte har spelat det är jag avundsjuk. Jag önskar att jag kunde få spela det här för allra första gången en gång till. Det kommer också finnas en spoiler för The Walking Dead, så snälla, läs inte om du vill undvika att få detaljer avslöjade.
