Jag hoppas att ingen hör när jag gråter. Eller skrattar, skriker eller jublar för den delen. Uppkrupen i soffan med handkontrollen är det många känslor som tar plats, allt eftersom spelen utvecklar sig framför mig. Jag är av den lite överkänsliga sorten, som kan börja snyfta av scener andra kanske som mest lyfter ett ögonbryn åt. På samma sätt har jag ett hett temperament och kan bli högljudd av både att misslyckas en gång för mycket eller att min karaktär blir orättvist behandlad av storyn.
Hundra timmar senare känner jag mig redo. Jag tror inte att det går att göra Dragon Age: Inquisition rättvisa annars. Framför allt behövdes det en patch för att jag inte skulle basera hela recensionen på hur mycket buggar det fanns i det. Men låt oss börja i en annan ände.
Medan många just nu jagar så många spel som möjligt för att ha något att säga till om i GOTY-diskussionerna som börjar hopa sig i spelvärlden tänker jag slå ett slag för det motsatta. Själv är jag ingen som försöker dra igenom allt som släpps under ett år utan håller de spel som jag väljer att lägga min tid på så nära som möjligt.
Ni vet hur det är. De allra flesta spel som släpps får åtminstone en samlarutgåva, en hel del får två eller till och med tre. För olika valörer kan vi få köpa olika grader av fysiska och digitala hyllningar till spelen vi – förhoppningsvis – kommer älska. Med spel som idag rullar av hyllorna för fem, sex, sjuhundra kronor ligger samlarutgåvorna ofta lätt kring tusenlappen eller mer.
Min level 4 Mage rusar in under ett enormt stenblock som en drakhona tagit till sin egen. Under springer en drakunge, fortfarande för liten för att flyga, men som lätt kan tugga ner mig till köttslamsor. Eldklot flyger när drakhonan cirkulerar över scenen, ungen hugger runtomkring sig och hälsomätarna sjunker oroväckande snabbt hos alla följeslagare. Min Mage tar ut bakbenen, ett i taget, och med en gemensam kraftinsats ger till slut ungen upp och faller ihop.
För att vara ett tidsfördriv i väntan på att ett riktigt open world-RPG som Dragon Age Inquisition släpps är Middle-Earth: Shadow of Mordor inte dumt. För vi behöver behandla den delen innan vi går vidare: Det här är inte mer open world eller rollspel än valfritt Assassins Creed eller Dragon Age 2.
Idag är det World Suicide Prevention Day. Om så för en dag måste vi öppna dörren och sopa bort skulden och skammen som så länge varit förknippad med självmord och självmordstankar. Mitt sätt är att skriva en kort krönika och sprida den till er med förhoppningen att vi tillsammans kan försöka göra en skillnad för personer som just nu befinner sig i mörkret.
Att definiera något som en revolution, och därmed också paradigmskifte, kan inte göras förrän senare. Då när det går att se tillbaka på ett tydligt före och efter. Det finns däremot mycket plats för spekulationer på vägen till den punkten. Jag skulle därför vilja hävda att vi står på randen till en stor förändring, kanske redan under denna konsolgeneration men med all säkerhet till nästa. Spelskivornas tid är snart förbi, i min kristallkula spår jag en levnadstid på runt fem år till innan de börjar fasas ut på riktigt. Nästa konsolgeneration kommer tvinga fram resten.
