När jag såg Mario för första gången kunde jag inte riktigt se om han hade en mustasch eller en konstig mun, i mitt huvud antog jag att han hade ett lite märkligt leende bara. Min fantasi fyllde i luckorna som 8-bitarsprocessorn inte kunde måla upp. Jag fick mina antaganden besvarade när jag kröp ner i soffan och länge studerade bilden på lådan. Han hade en mustasch, ankorna var egentligen sköldpaddor och draken i slutet av borgen hade en personlighet jag inte räknat med. Omslaget krockade delvis med den bild jag hade målat upp i mitt huvud, på gott och ont. Många år senare spelar jag Super Mario Galaxy och det finns aldrig några tvivel i vad jag ser. Min fantasi behöver inte längre fylla i luckorna och allt presenteras precis som spelskaparen tänkt sig. Passivt accepterande av min upplevelse är följden av teknologisk framgång, och jag kommer på mig själv med att jag saknar ovissheten.