Min mamma har klarat A Link to the Past, utan att överdriva, minst 50 gånger. Före det så var det det Zelda-spelen till NES som nöttes varje kväll. Hon kunde spelen så väl att hon inte behövde tänka alls. Och det var just det som var poängen.
Min mamma har klarat A Link to the Past, utan att överdriva, minst 50 gånger. Före det så var det det Zelda-spelen till NES som nöttes varje kväll. Hon kunde spelen så väl att hon inte behövde tänka alls. Och det var just det som var poängen.
Grannen, vännen och fixaren Tobias Andersson har länge klassat Silent Hill 2 som ett av hans absoluta favoritspel. Så när han erbjöd sig att recensera HD-samlingen i utbyte mot en videorecension kunde vi inte tacka nej. Här är resultatet.
Verkligheten är tråkig. Ändå jobbar spelutvecklare på att eftersträva vår värld så mycket som möjligt. Spelen siktar efter trovärdig animering, handling, röstskådespeleri och grafik. Men ändå kan du ta en kula i huvudet, vänta fem sekunder, för att sedan vara helt...
Den senaste tiden har diskussionerna gått höga angående recensenter som inte spelar klart spel. Kritikerna har skrikit om att man inte upplevt hela spelet om man inte spelar klart det. Att de missat viktiga delar när de sen ska sätta sig ned för att skriva en recension. Men vad innebär det då att uppleva ett spel fullt ut? Är det att ha sett slutet av storyn? Att ha hittat alla föremål och tagit alla troféer? Eller är det att ha bemästrat spelsystemet?
Svampriket har plockat in en erfaren FEAR-spelare i Tobias Andersson, som recenserar det senaste tillskottet med en bitterljuv smak i munnen.