Under den gångna veckan har jag tillbringat tid tillsammans med två speltitlar som på många sätt måste ses som ren och skär fanservice. Spelen i fråga är Theatrhythm Final Fantasy: Curtains Call samt Hyrule Warriors. Det har fått mig att fundera lite över begreppet fanservice, och hur det ofta blir bespottat.
Det har under flera dagar pågått en kontrovers kring sajter som Kotaku och Rock, Paper, Shotgun. Men främst kring en spelutvecklare vid namn Zoe Quinn. Jag tänker inte gå in på detaljer eftersom jag tycker hennes namn redan nämnts för ofta, och jag tror det mest har att göra med att folk som inte gillar feminism inom tv-spel vill ha något att peka på när de ska kritisera ”social justice warriors”. Att Zoe Quinn fått huvudrollen i det här dramat förundrar mig, då hon och hennes agerande som person är irrelevant för konversationen vi borde ha efter den här incidenten — en konversation som inte kretsar kring hennes sexliv och som inte utvecklas till ett antifeministiskt tåg av slut-shaming.
Uppmärksamma och regelbundna lyssnare av Svampriket har kanske märkt att jag har en kärlek till spelgenren vi kallar arenaskjutare. Det är en genre som utvecklades allt eftersom förstapersonsskjutarna ökade i populäritet jämte internetuppkopplingarnas intågande i hemmen under 90-talet. Jag missade pionjärerna som Doom och Quake II, men hoppade på tåget när Unreal Tournament släpptes och jag hade en laptop som kunde köra läget i software mode – alltså utan 3D-kort.
Tommy går in i Sacred 3 helt blind och ovetande inför vad i hela världen det är för något. Han har aldrig hört om serien, och vet inget mer än vad han sett på bilderna på baksidan av fodralet.
Det här är min lista över mina tio favorittitlar från förra konsolgenerationen. Eftersom jag redan gjort en lista över mina favoritspel till Nintendo DS, och bärbart räknas som en separat generation av vissa, så kommer den här listan bara innehålla spel som jag spelat på Playstation 3, Xbox 360, och Wii.
När Hyrule Warriors utannonserades under Team Ninja var jag först inte bara fullkomligt ointresserad av spelet, utan även aktivt emot dess existens. Jag brukar inte vara emot spel. Jag brukar helt enkelt bara ignorera dem, och spela något annat i stället. Men i fallet med Hyrule Warriors kändes det som att man gått helt vilse.
På sistone har det diskuterats mycket om en ny (som förmodligen inte alls är ny) affärsmodell för spelskribenter och spelpratare, där de ingår ett samarbete med utvecklarna/utgivarna av spelen de täcker. Anledningen är som sagt förmodligen inte för att det här är något nytt, utan mer att en av de största grupperna (Yogcast) nyligen gick ut och var öppna med det. Kort och gott handlar det om att stora spelprofiler täcker ett spel, och sedan kollar man på hur den recensionen eller det videoklippet påverkade spelets försäljning.
Det här kommer bli en serie där jag väljer ut Mario Kart 8-matcher då och då, och pratar lite om vad som händer i dem, hur jag tänkte när jag spelade, och lite allmänt om strategier och spelet i stort. I fortsättningen kommer de här klippen bara laddas upp på YouTube, och inte här på Svampriket.
