Om du är någorlunda bevandrad bland internets popkulturshålor, har du säkert hört talas om en sajt vid namn ThatGuyWithTheGlasses (TGWTG). En plats där gamla filmer, tv-serier, anime, tv-spel och serietidningar recenseras. Sajtens stora huvudnummer är Nostalgia Critic, men om du är tv-spelsintresserad (vilket du förmodligen är om du läser det här) har du kanske hört talas om några av de tv-spelsprofiler som är associerade med TGWTG.
En stor grej de senaste 3-4 åren, något som varit ”da shiznit”, har varit indiespel. Medan spelutveckling blivit mer lättillgänglig och digital distribution blivit vanligare har spelklimatet legat som bäddat för indiespel med mer eller mindre originella koncept. Äntligen fick spel som medium en riktig och viktig indiegren som faktiskt syns och konsumeras av en masspublik, precis som film och musik.
De senaste dagarna har många av oss kritiserat vad som bjöds på under E3 och känt oss lite besvikna. Ingen av oss vill se mammor bläddra i böcker, ännu ett karaokespel eller Usher dansa omkring på scenen.
Årets upplaga av E3 har spottat ut de tre stora presskonferenserna, och jag antar att det är dags för lite tankar och åsikter kring dem. Eftersom Brunlöf redan avhandlat Sonys presskonferens tänker jag inte säga så mycket om den. Men The Last of Us var nog det enda...
Ni som sett min och Luddes quicktitt av Mad Riders såg hur otroligt dåliga vi var på att hantera den nackbrytande hastigheten som är Mad Riders. Efter att ha spenderat hela helgen åt att hoppa, krascha, boosta, flyga och volta är det dags att fälla en dom.
Det fanns en tid då tv-spel inte var det som först och främst hotade ungdomarnas ömtåliga små lättpåverkade sinnen. En gång i tiden var det nämligen musik, eller närmare bestämt rockmusik, som var moralhysterins döda häst att slå på. Man talade om satanism och dolda budskap som hördes när musiken spelades baklänges.
Även om Trials Evolution tekniskt sett är det bättre spelet, så känner jag en mycket mer personlig koppling till Asura’s Wrath. Och det är kanske inte så konstigt, eftersom ett spel med fokus på story, musik och karaktärer lätt får det övertaget. Än så länge har det...
2008 spelade jag Call of Duty 4: Modern Warfare. Förutom sniperuppdraget var det ingenting för mig, och jag har sedan dess varken smakat ett annat Modern Warfare eller Black Ops. Men jag tycker ändå spelen är intressanta. För oavsett hur mycket cred det ligger i att se ner på det som är allra mest populärt och strömlinjeformat för en masspublik, går det inte att förneka att Call of Duty blivit ett populärkulturellt fenomen.
