Ibland spelar Tommy som Mercy i Overwatch, och försöker förklara hur tusan han tänker.
Ibland spelar Tommy som Mercy i Overwatch, och försöker förklara hur tusan han tänker.
För ett par dagar sedan rage-quittade jag för andra gången någonsin i Overwatch, och bestämde mig för att sluta spela. Jag beslutade sedan att ge spelet en till chans, och bara spela rankade matcher. Det hålls faktiskt en högre nivå på de matcherna, men det är fortfarande för ofta svårt att ha kul. Det finns fortfarande för många saker som gör att Overwatch inte lever upp till sin fulla potential, och här är några av sakerna jag stör mig allra mest på.
Tokyo Mirage Sessions #FE (eller hur tusan det är meningen att jag ska skriva titeln) är exakt det spelet jag behöver just nu. Det här spelåret har nämligen inte levt upp till mina förväntningar på rollspelsfronten, då både Bravely Second och Fire Emblem Fates inte lyckades uppfylla mina förhoppningar. Men från ingenstans kommer TMSFE (så tänker jag skriva det) och bjuder på något lika utsökt som oväntat. Jag måste erkänna att jag var tvungen att googla titeln när Ludde skickade mig koden, och då kunde jag ana något vagt minne av att ha sett något om en crossover mellan Shin Megami Tensei och Fire Emblem.
Jag älskar Overwatch. Svampriket älskar Overwatch. Och med tanke på hur spelet verkar dominerat internets gamingkretsar på sistone, så törs jag säga att många fler än bara vi älskar Overwatch. Men inget spel är perfekt (bortsett från Ocarina of Time), och här på Svampriket sysslar vi med nyanserad spelkritik där vi synliggör brister och skavanker. Därför tänker jag lista fem sätt som skulle göra Overwatch till en trevligare upplevelse, åtminstone för mig personligen.
Nintendo läpper en ny konsol i mars. Och det är inte bara en ny modell, utan helt ny hårdvara. Om ryktena stämmer ska den vara på nivå med Sonys och Microsofts maskiner. Vem vet. Jag tycker inte det är ett bra drag. Jag tror inte Nintendo har resurserna för att tävla mot Sony och Microsoft på det sättet. Samtidigt förstår jag att Nintendo inte kan släppa revolutionerande hittar som Wii och DS var femte år. Så visst, okej, släpp NX med hårdvaruspecs i stil med PS4 och Xbone. Men även då tycker jag man gör det på ett väldigt märkligt vis.
I veckans avsnitt av Svamppod pratar jag och Linus en hel del om Doom, och hur det spelet mottagits samt vilka förändringar som skett. Sedan dess har jag tänkt och funderat lite, över hela den här arenaskjutargenrens smygcomeback. Vad är det egentligen som behöver vara självklarheter redan från början för att en spelare i dagens spelklimat ska kunna komma in i den här genren? Jag har tittat på vad de två största spelen i genren just nu verkar sikta på, och här är vad jag kommit fram till.
Den 22:a april släpps Star Fox Zero till Wii U. Jag har redan tillbringat ett par timmar med spelet, och tänkte lista fem punkter så åsikter och tankar kring spelupplevelsen formades under den första timmen av äventyret.
Under utbildningens gång har jag alltid kopplat det jag skrivit om till genus och feministisk poststrukturalism (vilket har fått mig att känna enorm misstro inför feminismen som florerar på sociala medier, men det är kanske ett annat inlägg för ett annat forum). Min b-uppsats skrev jag exempelvis om hur språkbruk är identitetsskapande ur ett genusperspektiv. Så när jag skriver min c-uppsats tänkte jag helt enkelt kombinera mitt spelintresse med mitt intresse för att granska ur ett genusperspektiv.