Jag har sagt det förut och jag säger det igen: 2013 var världens bästa spelår någonsin, enligt mig. En av många anledningar till detta var 3DS-titeln Bravely Default, som fick japanska rollspel att kännas mer relevanta än på väldigt länge – utan att försöka implementera actionbetonade strider i semi-realtid.
Jag har ofta ifrågasatt det faktum att Pokémon-spelen blivit så otroligt invecklade under de senaste generationerna. När Pokémon X/Y släpptes 2013 var jag pepp och redo att ta till mig spelupplevelsen, men blev snart överväldigad av all statistik och alla invecklade faktorer som jag kände mig tvungen att sätta mig in i. Det finns ett ofantligt djup i Pokémon, och strax under den till synes barnanpassade ytan lurar en inkörsport till långa textdokument och yrselframkallande diagram från GameFAQs.com. Men det fina är att spelet inte tvingar mig att djupdyka, utan låter mig stanna i den grunda delen av bassängen om jag vill
Det finns klara skillnader mellan västerländska och österländska rollspel, vilket förstås är skälet till att genren längre delats in i RPG och JRPG. Den första skillnaden man hänvisar till är förmodligen stridssystemen, där västerländska rollspel ofta är mer actionbetonade medan japanska rollspel lägger mer fokus på strategi.
Jag har varit ganska frånvarande från mitt spelintresse på sistone. Dels är det på grund av att många stora saker i mitt liv har kommit i vägen, men det beror även på att intresset helt enkelt inte funnits där. År 2013 var enligt mig världens bästa spelår någonsin. Jag kanske aldrig kommer älska så många spel under ett och samma år igen. Det var helt fantastiskt, samtidigt som det känns som att det året förstörde spel för mig.
Animen Naruto är slut och alldeles nyligen släpptes ett nytt spel i serien, Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 4. Precis som många andra manga/anime har det inte varit någon brist på riktigt episka strider under seriens gång. Tommy listar de fem striderna som han personligen anser vara de allra mest minnesvärda under de här åren!
För 6 år sedan gav jag Naruto en chans, endast för att det var den största animen just då. Kanske är det den största någonsin här i väst. Jag tålde inte fansen, men var ändå tvungen att se vad hela grejen handlade om. 6 år senare sitter jag med en sharingan tatuerad på armen, och flämtar, tjuter, piper, och suckar sorgset till berättelsens slutscener.
Jag skulle vilja säga att Nintendo gör tre saker just nu. De vattnar ur, de fördröjer, och de ignorerar. Vad menar jag med det här? Jo, jag tycker man kan dela upp Nintendos stora spelserier i tre delar just nu.
Jag har hört många kalla Zelda: Tri Force Heroes för ett onödigt spel. Att det här inte är något som någon är intresserad av, speciellt när vi redan tjurar över att Zelda WiiU inte kommer 2015 som lovat (vilket jag sa från första början). Det känns som att Nintendo tappat fokus och syfte med Zelda-serien efter A Link Between Worlds, där man försökte något nytt som faktiskt mottogs väl av både fans och kritiker. Sedan dess har vi fått se Hyrule Warriors, Tri Force Heroes, samt en remake av Majora’s Mask, medan det hålls väldigt tyst om nästa ”riktiga” Zelda-äventyr.
