Jag har spelat något ur de flesta av världens största spelserier. Det har väl de flesta som har spel som intresse. Om en serie har sålt 30 miljoner exemplar av diverse titlar är det ganska osannolikt att aldrig ha rört någon av dem. Ändå finns det några bjässar som jag aldrig spelat en enda sekund av. Så här tänkte jag skildra min uppfattning av några såna serier som jag aldrig rört, och destillera ner det till en enda mening per serie.
Jag älskar Animal Crossing. Det är ingen hemlighet. Jag håller serien som en av världens bästa någonsin, och håller Animal Crossing: New Leaf till 3DS som en av mina bästa spelupplevelser någonsin. Det är ännu ett exempel på hur Nintendo på något sätt lyckas stå ensamma i en hel genre. För med tanke på Animal Crossings fantastiska framgångar sedan seriens debut, borde det vilma av liknande titlar. Men precis som Zelda står i stort sett ohotat med sin formula, kryllar det inte direkt med titlar som framgångsrikt lyckas konkurrera med Animal Crossing.
Jag har aldrig gillat att skapa saker i spel som tillåter spelaren att producera egna kreationer via en level editor eller liknande. Jag har alltid varit den som hellre spelar banorna som andra skapat, än skapar mina egna. Men av någon anledning finner jag det mycket mer tillfredsställande och underhållande att bygga än att spela i Super Mario Maker, och jag har funderat över hur det kommer sig. Vad är det med Super Mario Maker som gör det så lätt att få igång de kreativa vätskorna?
Jag tänkte egentligen inte skriva det här inlägget, mest för att det redan skrivits så mycket om Quiet. Men nu sitter jag här och knappar på tangenterna. Dels för att jag till slut hade så mycket att säga om så många saker, att jag inte längre kunde låta bli. Och dels för att de flesta som skrivit om det här inte riktigt representerar min åsikt helt och hållet. Jag identifierar mig sällan helt och hållet med de kritiska rösterna som väcks mot skeva skildringar i spel, utan tycker mest likadant fast av lite annorlunda anledningar. Och jag identifierar mig ännu mer sällan med sidan som försvarar skeva skildringar i spel, även om jag vid sällsynta tillfällen ser deras poäng. Jag ligger ofta nånstans i mitten i såna här frågor, vilket är svårare än det låter då båda sidorna tenderar att se mig som sin motståndare — vilket leder till att jag sällan yttrar mig längre, eftersom jag inte orkar all skit. Men som sagt, nu blev det bara för mycket, så jag måste (precis som alla andra) ventilera mina åsikter angående Quiet!
När Mario Kart kom till Wii 2008 skrev jag i min recension av spelet att Nintendo måste bege sig in i skapandets spelande, och låta spelarna vara medskapande. Vi fick sedan se spel som Trials Evolution, LittleBigPlanet, och Minecraft göra precis det – sätta skapandets kraft i spelarens händer, något som PC-scenen redan hade dragit nytta av sedan med än 10 år tillbaka. Vi fick till och med se LittleBigPlanet Karting, som gjorde exakt det jag ansåg att Nintendo behövde göra med Mario Kart – och samtidigt bevisa att det är full möjligt att åstadkomma något liknande. Men jag tror Nintendos kontrollbehov som rådde under 80- och 90-talet sitter kvar i företagets bildliga ryggrad.
I ett massivt podcastavsnitt har förra generationens bästa spel nyligen avhandlats, synats, diskuterats, och listats av några av svampredaktionens medlemmar. Med risk för att trampa på tår tänker jag säga att jag personligen oftast finner såna listor smått ointressanta och en aning tråkiga. Inte diskussionerna och analyserna i sig, utan snarare det faktum att liknande listor nästan uteslutande innehåller i stort sett samma titlar — oavsett vilken spelsajt det är som sammanställer dem. Det är sällan man får se överraskningar, och hela spelcommunityt blir lite av en ekokammare som hyllar samma spel om och om igen.
Vad hände med 3DS, egentligen? 2013 är enligt mig det bästa spelåret någonsin, och det var 3DS som bar det. Fire Emblem: Awakening, Animal Crossing: New Leaf, Zelda: A Link Between Worlds, Pokémon XY, och Luigi’s Mansion: Dark Moon är bara några av titlarna som gjorde 3DS till det årets bästa konsol. 2014 verkade Nintendo vilja satsa mer på den haltande WiiU, och släppte titlar som Super Mario 3D World, Pikmin 3, Wind Waker HD, och New Super Luigi U. Men 2015 har båda konsolerna än så länge varit mer eller mindre torra, och den som vill spela något får se till att söka länge och väl bland titlarna vi sällan hört något om.
Nej, det här är inte ett inlägg designat att göra Anders Brunlöf — Svamprikets listkonung — skitförbannad. Det här är ett inägg om en typ av lista som jag gör varje år, och som jag sedan inser var näst intill meningslös att göra. Det är en typ av lista som jag förmodligen kommer göra även nästa år, men som jag tänker börja göra mitt bästa att låta bli. Jag talar alltså om ”spel jag ser fram emot det kommande året”-listan, som många av oss brukar skriva någon gång i januari varje år. Vi skriver den fulla av förhoppningar inför det nya spelåret som ligger framför oss, för att dela med oss av vår glädje och hoppfullhet. Men vad är poängen, egentligen? Hur ofta ser vår GOTY-lista ur som vår ”spel vi ser fram emot”-lista?
