När jag var 10 år inleddes mitt tv-spelsintresse. Det var september 1994 som jag fick min SNES, med Super Mario All-Stars. Super Mario 2 blev det första spelet jag någonsin klarade ut, och när jag sedan köpte A Link to the Past under mellandagarna från Håkans Radio i Bollnäs blev det tv-spel över allt annat. Men det var inte helt utan socialt stigma och vissa svårigheter som man hade tv-spel som huvudintresse – inte ens för en 12-åring.
För några dagar sedan avled Satoru Iwata, bara 55 år gammal. Vilket är typ 35 år i japanålder, tror jag. Det händer att kändisar dör. Musiker, skådespelare, underhållare och offentliga personer av alla dess slag. Och vanligtvis bryr jag mig inte. För hur många kända personer det än finns där ute, så är det väldigt få av dem som faktiskt haft ett verkligt inflytande på ens liv.
Spelvärlden älskar postapokalysm, oavsett om det är virus, zombies, eller kärnvapenkrig. Men vad räknas som postapokalysm? Fallout 3 är ju det, men vad räknas Gears of War som? Hur är det med Bioshocks trasiga undervattensstad Rapture? Postapokalysmen är oftast grå, smutsig, förstörd, och död. Men det finns postapokalyptiska världar som är fullkomligt undersköna, och det är den här listans fokus. Jag tänker lista mina fem favoritvärldar av den postapokalyptiska typen, där färgerna inte dog ut.
Under den förra veckan hade jag hand om Svamrikets Instagramkonto, och lade upp diverse bilder på olika spelrelaterade föremål som vi har här hemma. Det var himla kul, och jag hoppas det uppskattades av följarna! Igår beslutade jag mig för att avrunda veckan med att posta några bilder från 15-17 år gamla nummer av Super Play, för jag tycker det är lite kul att se tillbaka på hur det var då, och vad vi trodde om kommande spel och framtida konsoler. Ta till exempel hur vissa av oss trodde att Playstation 2 skulle se ut.
Jag både uppskattar och fascineras av Final Fantasy, ända sedan jag upptäckte serien tillsammans med majoriteten av västlänningar 1997 när Final Fantasy VII (världens mest mjölkade spel?) slog ner som en bomb och hjälpte definiera en hel generation. Det var i och med FFVII som jag började intressera mig för seriens tidigare delar, och spelade igenom FFI till FFVIII under slutet av 90-talet.
Årets stora E3-presentationer är över, och under de senaste åren har det blivit allt tydligare att E3 inte är för mig. Jag har länge varit ointresserad av spelvärlden, och både PS4 och WiiU samlar damm under teven. Min 2DS har jag inte ens rört på flera månader nu. 2013 var mitt kanske bästa spelår någonsin, men sedan dess har det varit dött.
Broken Age – spelet som på sätt och vis satte crowd funding på kartan – har nu fått sin andra del släppt. Nästan ett och ett halvt år efter att första delen släpptes. Var det värt väntan? Det korta svaret på det är nej. Det lite längre svaret på det är också nej, men...
Ibland görs poängen att spelkulturen till stor del är ett trähus där pojkar hänger upp en ”no girls allowed”-skylt utanför, och där kvinnor väldigt lätt kan känna sig ovälkomna eller till och med osäkra. Då brukar den poängen i många fall viftas bort. För att hjälpa bortviftarna att förstå hur kvinnor ibland kan uppleva en gnutta sexism bland gamergrabbarna tänkte jag bara lista några av YouTube-kommentarerna som poppade upp under en trailer för FIFA 16 som utannonserade att man nu kommer kunna spela som kvinnliga spelare.
