Först och främst: Det här är ett inlägg som varit på lut länge. Från början skrevs det som en reaktion mot två av mina favorit-spelbloggare, Andreas Berg och Tommy Håkansson, som båda gärna ser att konsolexklusiviteten dör ut helt. Innan jag hann få tummen ur så var dock Tommys bloggkollega Ludde framme och skrev ett inlägg mot detta argument. Jag ställer mig i hans led, därav den smått skandalösa rubrikstölden.
Ibland måste jag verkligen intala mig det, men jag tror innerligt på att en florerande och levande bransch mår bäst av variation. Finns det bredd så finns det hopp. Argumentet är extremt fluffigt och mer en filosofisk tanke än något som alltid fungerar i praktiken. Men som jag ser det – så som jag vill ha det, så kommer det aldrig finnas en enda dominerande maskin på konsolmarknaden. Helt enkelt för att det blir en för smal väg att gå för en sådan bred och svullen bransch.
Och innan ni sätter kanelbullen i halsen vill jag poängtera att jag mycket väl är medveten om att allt i slutändan handlar om pengar, om utvecklare och utgivares förmåga att hålla företaget flytande och betala ut löner till sina anställda. Men jag hoppas också att de flesta företag har något mer driv än just dollartecknet, att det finns något eller några där som vill föra branschen framåt och inte alltid placerar den ekonomiska aspekten i första rummet. För om vi som människor aldrig tog risker skulle vi heller aldrig lära oss att gå.
Historieboken berättar att det alltid funnits rivalitet mellan de olika konsoltillverkarna, med tillhörande fanboy-klick därtill. Dusten mellan Sega och Nintendo som inleddes på 8 bitar eskalerade när bitarna fördubblades och vem kommer inte ihåg Segas minst sagt vassa pikar mot konkurrenten? Med facit i hand ser vi ganska snart att Super Nintendo stod som vinnare då konsolen fick flest riktigt bra spel och inte minst bättre versioner av samma spel. Men, och här kommer hela min poäng; det hade varit en förbannat tråkig generation om vi inte haft den kapprustning som vi fick se. Sonic mot Mario, liksom. De må springa runt samma löparbana nu för tiden men en gång i tiden stod de i varsin ringhörna och blängde elakt mot varandra. Det är svårt att inte säga att det var bättre förr.
Jag vet inte om jag är naiv, men jag kan tycka mig se spår av detta även under denna generation. Vi lämnar Nintendo Wii utanför diskussionen och konstaterar istället att Sony hela tiden jagat Microsoft, dess publik och dess spel. Och jag tror faktiskt att Sonys nedgång från föregående generation är något som gynnat oss spelkonsumenter. Min känsla är nämligen att Microsoft kör med lite för många säkra kort, spel som förutspås generera klirr i kassan och som allt som oftast också gör det. Men det är ett rätt smalt tillvägagångssätt och enligt mitt tycke ser vi en större bredd hos Sony. Med mark att ta in bör man testa nya grepp, som inte alltid genererar en ekonomisk succé men som ger den intresserade ännu en anledning att se åt Playstation 3-hållet. Man vågar ta risker – kanske just för att man inte har något att förlora. Heavy Rain förutspåddes inte generera några större intäkter till företaget, grundat i spelets smala natur. Ändå valde man att satsa på Quantic Dreams och backa upp spelet, just för att det på ett bra sätt summerar Sonys bredd i utvecklarstallet.
Så Microsoft vinner med all säkerhet kapprustningen mot Sony under generation sju. Men när vi om några år blickar bakåt så tror jag vi alla är tacksamma för den bredd som vi har i nuläget. Och förhoppningsvis pågår samma kapprustning även då, för den enda egentliga vinnaren är vi spelare, även om intresset tenderar att bli lite väl dyrt.
Jag förbannar konsollexklusiviteten lika mycket som jag gjorde då. Variationen behöver inte alls bli mindre för det. Jag tror att det är en av de där slutsatserna som ser hur logisk ut som helst på papper men som sedan av någon konstig anledning inte stämmer i verkligheten. Lite som att piratkopiering leder till att folk slutar köpa spel, vilket är en annan fullt logisk slutsats men som inte stämmer i verkliga livet.
Det finns många siat om att allt färre spel kommer att bli konsollexklusiva just därför att det kostar för mycket pengar. Och så länge spel produceras som de gör idag så är det den utvecklingen jag ser.
För det första vill jag bara påpeka att jag tror en enda dominerande maskin varken är hälsosamt för marknaden eller ens realistiskt. Jag är helt för flera maskiner. En från Sony, en från MS och en från Nintendo. Och kanske ännu en till i framtiden, vem vet. Det jag vill är att alla spel (så många som möjligt) ska kunna spelas på alla maskiner.
Den drivande konkurrensen kommer alltså fortfarande finnas där. De tre stora skulle fortfarande tävla om vem som skulle erbjuda bäst tjänster och spelupplevelser. Utvecklarna och utgivarna skulle fortfarande konkurrera mot varandra. Faktum är att det skulle bli MER konkurrens, då varje enskild titel skulle behöva konkurrera mot så många fler.
Jag ser absolut inget negativt med att sortimentet skulle expandera och nå fler. Det som talar för det är inget mer än nostalgi. Varför skulle spelindustrin vara den enda att inte kunna hantera den formen av konkurrens?
Nej, död åt exklusiviteten!
Låt alla vara med och spela! 😀
När du förklarar det på det där sättet så är det ju en annan typ av sång, då kan jag vara med ombord.
Och det är väl inte heller helt otroligt att framtiden kommer se ut på det sättet.
Kan du inte namedroppa för lite och påvisa ditt argument om variationsrikedomen på PS3?
Jag vill inte starta något fanboykrig utan är bara nyfiken. Jag kommer nämligen bara på MGS4 och LBP.
Exklusiva titlar som visar på variation i PS3ans bibliotek:
– Folklore
– Heavy Rain
– Eye of Judgement
– Demon’s Souls
– 3D Dot Game Heroes
– inFAMOUS
– MAG
– Valkyria Chronicles
Sen har vi ju DLC-spelen också: Flower, Pixeljunk-serien, Calling all Cars, Stardust HD o.s.v.
Finns ju helt klart fler titlar att plocka fram, men dessa känner du säkert redan till.
Slutligen så har man ju en hel del intressant på ingång också, framförallt ”The Last Guardian”.