Jag är ett stort fan av Zelda. Jag älskar Zelda. Jag ”tatuera triforce på armen”-älskar Zelda. Och jag håller Ocarina of Time som min bästa spelupplevelse hittills. Inte det bästa spelet, men bäst upplevelse. Därför var det med höga förhoppningar som jag köpte Majora’s Mask så fort det kom ut. Och kanske var det därför jag blev så besviken.
Nu vet jag att det är populärt att säga att Majora’s Mask är det bästa spelet i serien. Man är lite finsmakare då. Ser något vi andra inte förstår. Det mörka. Det unika. Det annorlunda och svåra. Men sanningen är att hälften av alla som påstår ha spelet som seriefavorit gör det bara för att vara pretentiösa. Majora’s Mask är inte så bra.
Jag gillar också det lite mörkare. Det lite psykotiska och vridna. Men låt oss vara överens om att backtracking aldrig är bra. Aldrig. Och Majora’s Mask är ett enda stort backtrack. Hela tiden tvingas du spola tillbaka tiden, och tappar all känsla av framgång. Du har inte åstadkommit ett jota. Det första Zelda är tv-spelet som kanske mest hjälpte att skapa utforskarglädjen. Att sedan kväva den utforskarglädjen med tidspress är ett beslut bortom mitt förstånd.
Vem gillar att bli stressad i ett sånt spel? Tidspress är något som alla spel (ja, förutom racing) borde slopa. Titta bara hur det förstörde Phantom Hourglass. Det är ett extremt billigt trick för att skapa utmaning. Billigt! Jag kan sätta en tidsgräns på vad som helst för att plötsligt göra det utmanande.
Och det riktigt sorgliga är att Majora’s Mask inte ens behöver tidspress för att vara utmanande. Spelet är redan förmodligen det svåraste Zelda-spelet någonsin. Och trots att templen är få, och ibland smått dåligt designade har de något som senare Zelda-spel saknar – utmaning även för hardcorefansen. Men när utmaningen handlar om att stalka någon i tre dygn för att memorera personens liv utantill, och sedan utnyttja det i en långdragen bytessekvens där Link agerar springpojke som knarkar masker säger jag nej tack.
Ge mig hellre ett Hyrule (Termina) som utvecklas. Där mina relationer till invånarna utvecklas. När jag utforskar landet vill jag göra det utan en ful måne som påminner mig om att jag inte har all tid i världen. När jag tar itu med ett tempel vill jag kunna tänka och fundera i lugn och ro. När jag besegrat en boss och räddat ett helt folk vill jag att folket ska förbli räddat under resten av spelets gång, och jag vill inte att allt jag åstadkommit och allt jag samlat på mig ska försvinna gång på gång!
Jag spelade Majora’s Mask igen sommaren 2007. Och jag kan nästan börja gråta över att jag inte älskar det. Jag gillar det, men har efter två försök fortfarande aldrig klarat det. Och det gör mig arg att spelet inte kunde behålla sina goda sidor (för det är många av dem) och ändå låta mig uppleva det som jag vill. Jag är ju trots allt en av de få personer som faktiskt gillar Tingle, liksom. Jag tyckte om atmosfären och designen, och Termina är egentligen mer levande och intressant än Hyrule var i Ocarina of Time. Jag vill ju att Eiji Aonuma ska bryta sig loss från den konventionella Zelda-mallen igen. Och då vill jag ha något jag kan älska.
Majora’s Mask är ett bra spel, men det är inte så bra.
Jag laddade ner detta från Virtual Console härom dagen, och testade lite snabbt (ska spela igenom det på nytt ganska snart, hade jag tänkt).
Och samtidigt som rysningarna kröp längs ryggraden när Skull Kids tema spelades tänkte jag ”i sanning det bästa Zelda-spelet någonsin!”.
Håller faktiskt Majora’s Mask högre än Ocarina of Time. Majora imponerar mer, leker mer med mina känslor än vad Ocarina någonsin gjorde.
Tycker inte att tidsbegränsningen (spelets största minus) är så farlig ändå.
Åh, vilka pretentiösa finsmakare med alternativ smak ni är då. 😉 Håller ni lillfingret i luften när ni dricker en kopp med opiumte också? Näe, men jag är faktiskt avundsjuk på er. Vill ju också älska det, för jag ser ju alla kvalitéer. Men det går inte. Inte ens med save state-möjligheter i emulator.
Jag förstår vad du menar men själv känner jag inte att detta underbara spel dras ner utav tidsbegränsningen. Det är något speciellt med spelet, även med konceptet att spola tillbaks tiden. Man blir liksom en ”dold” hjälte bland ett splittrat folk. Att ha någon annan än Ganon som antagonist är uppfräshande. Skull kid är underhållande med sin Majora som vrider honom. Majoras Mask kan vara favoritspelet i serien men är lite kluven mellan många mycket bra spel!
Tommy borde komma med bättre kontringar i sina kommentarsinlägg.
Jag känner annars att Ocarina of Time är det Zelda som alla säger är det bästa. Hör jag Majora’s Mask så är det oftast någon som har en tanke med det också. Eller Wind Waker för den delen.
Vad finns att kontra? :p
”Jag håller inte med” är inte mycket att arbeta med.
”Majora imponerar mer, leker mer med mina känslor än vad Ocarina någonsin gjorde.
Tycker inte att tidsbegränsningen (spelets största minus) är så farlig ändå.”
Det där är en god motivering. Man behöver inte meterlånga inlägg för att få något sagt.
Men hur ska jag kunna argumentera emot att det leker med hans känslor? :p
Det är ju en sak att kritisera bristfällig speldesign, och en annan att argumentera emot en persons känslor. Det funkar liksom inte. Kanske om han förklarar Varför det leker med hans känslor.
Älskar verkligen majora’s mask, dock (tro det eller ej) anser jag att MM är roligare att spela igenom MED GUIDE. Det är nästan som man läser en schysst roman samtidigt som man SPELAR igenom kapitel efter kapitel. Men OoT fortsätter vara min bästa spelupplevelse någonsin. Det tog en väldigt liten Eastburg nästan två år att klara spelet. Kommer ihåg hur morsan skjutsade mig till skolan en dag och det första jag gjorde när jag träffade kompisarna var att fråga hur man skulle göra för att förstöra spindelnätet i golvet i Great Deku tree. OoT > MM