Jag är ett stort fan av Zelda. Jag älskar Zelda. Jag ”tatuera triforce på armen”-älskar Zelda. Och jag håller Ocarina of Time som min bästa spelupplevelse hittills. Inte det bästa spelet, men bäst upplevelse. Därför var det med höga förhoppningar som jag köpte Majora’s Mask så fort det kom ut. Och kanske var det därför jag blev så besviken.

Nu vet jag att det är populärt att säga att Majora’s Mask är det bästa spelet i serien. Man är lite finsmakare då. Ser något vi andra inte förstår. Det mörka. Det unika. Det annorlunda och svåra. Men sanningen är att hälften av alla som påstår ha spelet som seriefavorit gör det bara för att vara pretentiösa. Majora’s Mask är inte så bra.

Jag gillar också det lite mörkare. Det lite psykotiska och vridna. Men låt oss vara överens om att backtracking aldrig är bra. Aldrig. Och Majora’s Mask är ett enda stort backtrack. Hela tiden tvingas du spola tillbaka tiden, och tappar all känsla av framgång. Du har inte åstadkommit ett jota. Det första Zelda är tv-spelet som kanske mest hjälpte att skapa utforskarglädjen. Att sedan kväva den utforskarglädjen med tidspress är ett beslut bortom mitt förstånd.

Vem gillar att bli stressad i ett sånt spel? Tidspress är något som alla spel (ja, förutom racing) borde slopa. Titta bara hur det förstörde Phantom Hourglass. Det är ett extremt billigt trick för att skapa utmaning. Billigt! Jag kan sätta en tidsgräns på vad som helst för att plötsligt göra det utmanande.

Och det riktigt sorgliga är att Majora’s Mask inte ens behöver tidspress för att vara utmanande. Spelet är redan förmodligen det svåraste Zelda-spelet någonsin. Och trots att templen är få, och ibland smått dåligt designade har de något som senare Zelda-spel saknar – utmaning även för hardcorefansen. Men när utmaningen handlar om att stalka någon i tre dygn för att memorera personens liv utantill, och sedan utnyttja det i en långdragen bytessekvens där Link agerar springpojke som knarkar masker säger jag nej tack.


Ge mig hellre ett Hyrule (Termina) som utvecklas. Där mina relationer till invånarna utvecklas. När jag utforskar landet vill jag göra det utan en ful måne som påminner mig om att jag inte har all tid i världen. När jag tar itu med ett tempel vill jag kunna tänka och fundera i lugn och ro. När jag besegrat en boss och räddat ett helt folk vill jag att folket ska förbli räddat under resten av spelets gång, och jag vill inte att allt jag åstadkommit och allt jag samlat på mig ska försvinna gång på gång!

Jag spelade Majora’s Mask igen sommaren 2007. Och jag kan nästan börja gråta över att jag inte älskar det. Jag gillar det, men har efter två försök fortfarande aldrig klarat det. Och det gör mig arg att spelet inte kunde behålla sina goda sidor (för det är många av dem) och ändå låta mig uppleva det som jag vill. Jag är ju trots allt en av de få personer som faktiskt gillar Tingle, liksom. Jag tyckte om atmosfären och designen, och Termina är egentligen mer levande och intressant än Hyrule var i Ocarina of Time. Jag vill ju att Eiji Aonuma ska bryta sig loss från den konventionella Zelda-mallen igen. Och då vill jag ha något jag kan älska.

Majora’s Mask är ett bra spel, men det är inte bra.