Vi har allt för mycket överseende med spel. Allvarliga brister förlåts ibland alldeles för lätt. Främst när det gäller urusla manus, kassa dialoger, dåligt skådespeleri och pinsam sexistisk design. Vi har överseende med storyn i Gears of War, och läser till och med böckerna. Vi intalar oss själva att David Hayters voice acting är bra, och att dåliga kontroller i skräckspel är något positivt. Det är dags att rensa upp, så därför påbörjar jag nu min serie om överskattade spel.
Agro! Agro! Agro! Agro! Agro!
Visst nämner vi bristerna lite sådär i förbifarten. Mest för att de är så uppenbara att det är pinsamt att inte erkänna dem. Jaja, frameraten är lite kass. Jaja, Agro är en trotsig kuse. Men jag är inte nöjd med dessa erkännanden. Speciellt inte när de alltid följs upp av en förklaring om hur grafiken ändå är bland det finaste PS2 pressat fram, och hur Agro är den mest realistiska hästen i något spel någonsin.
Så jag kan lika gärna bortse totalt från framerate och jobbiga kontroller, även om det är de två mest uppenbara bristerna sedan N64-dimman. Att låg framerate dessutom gör ett spel mer svårkontrollerat är inget som hjälper, och ibland skapar Agro mer frustration än kolosserna bara genom att vägra ta sig förbi en rot eller runt en lite för djup ojämnhet i marken. Om jag någonsin gör en lista över spelvärldens mest överskattade hästar kommer Agro garanterat ligga i topp 3, nånstans tillsammans med de korkade skrällena från valfritt Harvest Moon. Ge mig hellre Epona, vilken dag som helst.
Little Miss Sunshine
Så om vi bortser från bilduppdateringen och den trotsiga hästen, vad mer finns att kritisera? Ja, varför inte kritisera det faktum att en så stor del av spelet handlar om att rida runt på den griniga fegishästen i ett totalt dött och öde landskap där enda utmaningen är att veta (läs gissa) vart det är man ska. Världen i SotC är vacker, tills man inser att det är allt. Det du ser under de första fem minuterna är ungefär vad du får under resten av hela spelet. Kanske varierar grafiken lite en eller två gånger och låter dig träda in i någon ruin där allt är brunt i stället för grått och någon har tänt facklor, men annars är det pretty much the same.
Så nu rider du runt i den döda världen (som alla som älskar spelet självklart ska påpeka att det är för att skapa en öde och ensligt övergiven känsla). Du börjar få huvudvärk av 8 bilder i sekunden, som sedan förvandlas till migrän när Agro strejkar vid varje träd. Nu måste du dessutom konstant leta efter solsken för att ens ha en chans. Ja, ditt svärd kan bara visa dig en diffus riktning om du står i solsken. Varför?! Hur många gånger försökte jag inte desperat komma åt en gnutta solsken, som någon sadistisk jävel placerat precis utom räckhåll. Det är så nära att jag skulle kunna sträcka ut armen och hålla upp svärdet, men det får såklart inte!
Huvudvärk
Att behöva söka efter solsken för att kunna söka efter målet är ett av förra generationens sämsta beslut rörande speldesign. Och även när du faktiskt har gott om solsken så får du ändå bara veta riktningen, vilket absolut inte är detsamma som vilken väg du ska ta. Icke sa nicke. Ljusstrålen där bara vart du ska, inte hur du tar dig dit. Inte sällan måste man ta en otroligt omständlig omväg runt ett helt berg, som säkert också blockar allt solsken så du måste gå fel i fem minuter innan du får chans att veta att du redan tagit dit förbi punkten. Gah!
När du äntligen hittar kolossen med eller utan några extremt krystade plattformsmoment som bara får dit att hata kontrollen mer, är du redan så frustrerad och gnuggar ögonen i ett försök att lindra huvudvärken. Jag tog aldrig de tre sista kolosserna. Men jag har sett att den sista kolossen är ett sjukt jobbigt exempel på trial and error, och där har vi bara ännu ett dåligt designbeslut angående gameplay. Men det tänker jag inte ta upp nu, för det är inte sjysst att sparka på ett spel som ligger. Jag orkade se igenom alla brister på grund av att kolosserna inger en otroligt mäktig känsla. Men till slut kunde jag inte ignorera elefanten i rummet.
Det spelade ingen roll att jag älskade kampen mot jättarna, och hur jag äntligen förstod varför kontrollens brister var till för att fylla ett syfte i de episka slagen. Och känslan av att döda något så stort men ändå oskyldigt, för en nobel men ändå självisk sak är oöverträffat än idag. Men trots allt kan jag inte låta bli att tycka att många borde lugna ner sig med hyllningarna.
Shadow of the Colossus är bra, men inte så bra. The Last Guardian kommer inte lida av samma begränsningar, så spelet har all möjlighet i världen att avsluta den här ”trilogin” med att vara den allra bästa titeln hittills.
Kul att man kan ha så olika åsikter. Jag håller knappt med om något. Frameraten är absolut inte den bästa, men för mig var det, tro det eller ej, aldrig särskilt störande. Jag hade problem att hitta till en koloss en enda gång. Vanligtvis behövde man bara solljuset för att veta åt vilket håll man skulle rida från mitten på kartan, sedan blev man lotsad åt rätt håll då det sällan gick att gå någon annan stans. För mig gjorde dessutom Agro nästan alltid som jag önskade, då jag aldrig hade i tankarna att han skulle springa in i träd eller dylikt. Helt uppriktigt föredrar jag nästan Agro framför hästarna i Red Dead då lyder mig lika väl som min bil. Agro hade bara en vild, och ibland missförstådd, personlighet. Slutligen tycker att kritiken mot det öde landskapet är lite tråkig. Jag förstår att du inte uppskattar det, men då var det nog inte menat för dig. Jag älskar allt som har med regn och ensamhet att göra. Därför ser jag hela spelet som ett kärleksbrev till mig personligen.
Men, för att inte bara klaga på allt du har skrivit, så vill jag ändå tacka för att du tog det här initiativet, då jag tror det här kan bli en riktigt bra bloggserie.
Jag antar att du har bättre lokalsinne och bättre hand med hästar än jag. :p Kanske hände något i början av spelet för mig som gjorde hästen livrädd för små stenar. Landskapet är väl den punkt som jag förstår har mest med åsikt att göra. Jag gillar helt enkelt gröna träd och blå himmel, och står inte ut med gråbrun estetik.
Sen måste jag ju ändå säga att även om jag inte gillade det så mycket som ett spel, så var det ju en otrolig upplevelse. Hoppas du hittar en text som du kan hålla med om i framtiden då. 😉 Även om olika åsikter är kul, så är det ju lite mer kul att hålla med ibland också.
Håller med om kontrollen, frameraten och Agros tendens att fastna i saker. Men inte så mycket i övrigt. Själv red jag bara kapitalt fel en enda gång, tycker att ljussystemet funkade bra (och ja, det är coolt att svärdet bara funkar i solljus!) och de ödsliga ritterna genom världen tillförde verkligen något som är smått unikt i de flesta av dagens stressande spel (även om jag faktiskt gärna hade sett några renodlade plattformsmoment eller pussel rörande stora stendörrar och nycklar, hade inte alls känts fel i spelets universum).
Summa summarum är det bästa på PS2, efter de båda God of War-spelen. Och den sista kolossen är en av de bästa slutstriderna någonsin, och ett exempel på hur man gör trial-and-error bra. 😛
David Hayters insats i MGS-serien är absolut inte den bästa, men den är ikonisk och därför skulle man tappa så mycket själ i serien om man anlitade någon annan. För mig var det först här jag kunde ta en röstskådespelarinsats på allvar – det sitter fortfarande i sig.
Sen tror jag mycket det du skriver handlar om att du försöker bedöma Shadow of the Colussus som en produkt. Vi har en förmåga att göra det med spel allt för ofta, man ska alltid bedöma från grafik och ljud till hur väl kontrollen fungerar, medan hur medryckande eller hjärtskärande spelen kan vara hamnar i andra rummet. Skulle vi recensera och tycka på samma sätt med t.ex. musik skulle det vara ett ytterst smalt och tråkigt medie.
Mästerverket som är Shadow of the Colussus handlar inte om hur tekniskt perfekterat det är, det handlar om känslorna som blossar upp i en när man spelar det och när man minns tillbaka på det. För mig är det en oförglömlig upplevelse, ett av de bästa spelen jag någonsin spelat.
Hmm.. Använde fel mail-adress, därav bilden på Emelie 🙂
Otroligt intressant att läsa! Jag är inget stort fan av spelet, men håller ändå inte med dig ;D Kolossklättrandet var inte min grej, det fick min sambo sköta, men att rida runt på Agro och leta frukter och ödlor var faktiskt något jag fann ro i. Bilduppdateringen störde inte (konstigt nog). Agro var inte bångstyrig alls :S
Nåja. Det är bra att folk har olika åsikter om saker och ting! Ser fram emot texter där jag faktiskt gillar spelen riktigt mycket så att jag får argumentera ordentligt ;D
Det här spelet är så grymt svårt, har aldrig riktigt orkat spela igenom hela men jag gillar det jag testat, det råder ett sorts stämningsfullt lugn över världen, och jag gillar verkligen själva ridandet.
Sen har jag aldrig ridit förut, eller jo, jag har testat en gång men då ledde hästen runt av ägaren så jag räknar inte det som ett riktigt försök till att rida. Men det jag menar är; bilden jag har av hur en häst skulle reagera om jag satte mig på ryggen stämmer ganska mycket överens med hur den beter sig i det här spelet.
Om vi bortser från att det vore en häst som inte skulle slänga av mig direkt. Egentligen tror jag att den risken skulle vara större. Det är nåt med mig och djur som inte kommer helt överens.
Bra spel med bra handling, en dag ska jag spela ut hela från början till slut.
Kanske göra som ovanstående och låta någon annan besegra monstrena. Kontrollen vill verkligen inte alls när jag ska klättra!
Sen vet jag nog inte om jag skulle räkna in det bland mästerverken, kanske kräver det en omspelning innan jag uttalar mig, men en fin upplevelse som sätter sig i maggropen, det tycker jag.
Har aldrig orkat mig igenom spelet trots flertalet ärliga försök mycket pga de fel och brister du nämner. Jag hoppas den där omtalade HD-uppgraderingen släpps så man åtminstone kan sudda ut framerate-problemet. Älskade Ico trots allt.
Vi har väldigt olika syn på spelet. Utöver frameraten, som är ett problem, tycker jag att de saker du tar upp som negativa (det öde landskapet t ex) inte är negativa utan tillför mer till upplevelsen av spelet.
Sen undrar jag om jag spelade annorlunda än resten av världen för jag tycker kontrollen var smidig och bra och min häst var inte särskilt bångstyrig alls, det var mer som att rida på riktigt. Man hittar ett samspel av ge och ta med hästen tills man hamnar i en slags följsam symbios. Visst kanske man får en bråkstake om man förväntar sig styra agro som om han vore ett fordon, men så är han ju faktiskt skapt att härma en riktig hästs beteende och jag tycker Ueda lyckades fånga det bra.
Sen tycker jag allmänt att vi speltyckare är dåliga på att se på spel som upplevelser eller konstverk. Vi går gärna in på detaljerna i maskineriet (som Anders pratar om hör ovan).
Spel är en upplevelse och gameplay är bara ett redskap att ge upplevelsen med.
Vissa spel har roligt gameplay i fokus, andra har grafik, vissa har onlinemultiplayer – i några få enstaka fall har man ett narrativ som det huvudsakligt fokus och precis som med allt annat så är det berättelsen och känslorna runt, i och efter som är det som spelar roll. Ueda ville t ex ge dig en relation med ditt fordon så han gav den en personlighet och gjorde en häst du måste komma överrrens med för att få dit du vill.
Jaja, jag kan hålla på i all evighet, men ska sluta nu.
Det är tur vi tycker olika så vi har något nytt att prata om iaf. Jag är så trött på att sitta och hålla med mina vänner om spelets förträfflighet.
@Samson: Frågan är vilka trösklar man orkar ta sig över bara för att få uppleva någonting? Jag är helt med på att upplevelsen är själva kärnan konserverad i spelandet. Jag spelar främst för att uppleva en speciell sinnesstämning men trasig spelmekanik, grafikbuggar och liknande får aldrig ta överhanden (även om jag oftast kan överleva mindre problematiska hinder).
Men jag kommer ta chansen igen, och gärna i så fall med den beryktade HD-uppgraderingen, för jag tror att jag skulle uppskatta spelet enormt mycket om man kan blunda för irritationsmomenten.
@Samson: Kan verkligen hålla med och förstå varför det ibland är viktigt att kunna separera upplevelsen från spelet, eller hur man ska uttrycka det. Och som jag skrev tidigare, att som upplevelse var det ju fantastiskt. Shadow of the Colossus är ju något man minns, oavsett vad man tycker om verket som ett spel. Jag undrar om jag skulle anpassa mig mer en andra spelning, nu när jag vet vad jag har att förvänta mig.
@Farbror Atlas: Jo, det är ju alltid detta med tröskeln förstås. men jag tycker vi är så sjukt hårda på trösklar när det kommer till spel i jämföresle med t ex film eller böcker. Mediats interaktivitet är iofs antagligen anledningen bakom, men ändock känns det märkligt att vi kräver att ”det ska vara kul” i resan.
Det är inte ”kul” att se Schindlers list eller ”Casablanca” men det är jävligt bra filmer. Det är inte ”kul” att läsa ”Brott och Straff” men det är en bra bok.
Å andra sidan är – med samma mått – inte Super Mario Galaxy isåf ”ett bra spel” men det är jävligt kul!
…min hjärna går sönder….
Du fattar inte.
Spelet är ganska smalt, ja. Det är vackert, stämningsfullt och det är precis det som det ska ha fram. Inte spelmekanik.
Jag vet fler som har sagt såhär. Flera anser att spelet inte ens är roligt att spela eftersom att det faller på spelmekanik, kontroll och liknande. Men det ska inte ses som det heller. Spelet var aldrig till för att säljas för en masspublik, utan för att spelas av de som tyckte om det. Se det som ett indiespel med större budget.
Jag hade aldrig några sådana hemska problem med Agro som du har haft. För min del så blev han väl rädd när jag försökte hitta genvägar genom att springa utför klippor (det går bättre i andra spel…).
Solen hade jag egentligen inga problem med heller. Jag tycker det var ett häftigt navigeringssystem istället för att använda sig av karta. Och så kan man alltid dra upp kartan för att se hur mycket fel man gått om det är så.
Plattformsdelen/klättrandet fungerade bra när man får bra häng på det. Men det handlar väl främst om att karaktären är lite seg istället för att kontrollen inte gör att karaktären hoppar dit man vill (se Assassin’s Creed…)
Det finns bättre sålda titlar att kritisera spelmekanik på än att hoppa på Team Ico som inte vill annat än att förmedla känslor.
Så bra kontroller och vettig spelmekanik är karaktäristiska drag exklusiva för spel producerade för masspublik? Klart det kunde implementerat acceptabel framerate ändå. Klättringen var helt OK, både på kolosserna och på väg till dem. Men att Agro inte kan kliva över stenar och rötter är bara orealistiskt, eftersom hästar mycket väl kan kliva över saker. Så att det skulle vara en så himla realistisk häst håller jag inte alls med om, vad är det för mesiga hästar man syftar på då?
Och syftet att önska förmedla känslor är inget som ger dem ett frikort på något vis. Det har andra utvecklare lyckats med utan att offra spelmekanik. Sen är det ju inte som att SotC sålde speciellt dåligt, det ska vi inte inbilla oss för att ge spelet martyrstatus. Inte för att jag går efter försäljning när jag väljer ut spel att hacka på. 😉
Tommy jag vill bara säga att jag tycker inte om dig! 🙂
http://familjenspel.se/2010/08/12/spel-att-alska-del1-shadow-of-the-colossus/
Vill gärna vara med och säga något också…
Fast Samson har fört fram både mina åsikter och argument/svar till det andra tyckt.
Filmliknelsen är välvald.
En riktigt bra film kommer du ihåg åratal senare.
Om minnet av filmen dessutom får dig att känna något och minnas (vackra) scener – då kan vi börja tala om klassiker-material.
Ett bra spel kan lyckas med detta också förstås.
Inte för att såra någon nu, men…
Mario-spelen har aldrig haft den effekten på mig.
Nostalgi ja, men inte mer.
Innan ni börjar mailbomba mig med hat nu…
Allt har med inlevelse och att kunna identifiera sig med spelkaraktären att göra.
Somliga har troligen inte detta problem, men själv hade jag lättare att identifiera mig med robotpojken Megaman eller pojken i Zelda eller varför inte Shadow of the Colossus.
En förvärvsarbetande rörmokare i medelåldern – nah, svårt att identifiera sig med även om det är underbart med en verklighetsflykt.
Mario är ju bara ett verktyg för spelaren. Han ska inte förmedla känslor. Det tycker jag inte Link ska heller. Så jag håller med helt och hållet. Däremot spelar jag hellre Mario än SotC, eftersom det är Roligt att Spela. SotC spelar jag inte — jag upplever det. Och det är inte riktigt vad jag är ute efter när jag spelar. Även om det såklart är underhållande på sitt sätt. Som film, typ.