Vi har allt för mycket överseende med spel. Allvarliga brister förlÄts ibland alldeles för lÀtt. FrÀmst nÀr det gÀller urusla manus, kassa dialoger, dÄligt skÄdespeleri och pinsam sexistisk design. Vi har överseende med storyn i Gears of War, och lÀser till och med böckerna. Vi intalar oss sjÀlva att David Hayters voice acting Àr bra, och att dÄliga kontroller i skrÀckspel Àr nÄgot positivt. Det Àr dags att rensa upp, sÄ dÀrför pÄbörjar jag nu min serie om överskattade spel.
Agro! Agro! Agro! Agro! Agro!
Visst nÀmner vi bristerna lite sÄdÀr i förbifarten. Mest för att de Àr sÄ uppenbara att det Àr pinsamt att inte erkÀnna dem. Jaja, frameraten Àr lite kass. Jaja, Agro Àr en trotsig kuse. Men jag Àr inte nöjd med dessa erkÀnnanden. Speciellt inte nÀr de alltid följs upp av en förklaring om hur grafiken ÀndÄ Àr bland det finaste PS2 pressat fram, och hur Agro Àr den mest realistiska hÀsten i nÄgot spel nÄgonsin.
SÄ jag kan lika gÀrna bortse totalt frÄn framerate och jobbiga kontroller, Àven om det Àr de tvÄ mest uppenbara bristerna sedan N64-dimman. Att lÄg framerate dessutom gör ett spel mer svÄrkontrollerat Àr inget som hjÀlper, och ibland skapar Agro mer frustration Àn kolosserna bara genom att vÀgra ta sig förbi en rot eller runt en lite för djup ojÀmnhet i marken. Om jag nÄgonsin gör en lista över spelvÀrldens mest överskattade hÀstar kommer Agro garanterat ligga i topp 3, nÄnstans tillsammans med de korkade skrÀllena frÄn valfritt Harvest Moon. Ge mig hellre Epona, vilken dag som helst.
Little Miss Sunshine
SÄ om vi bortser frÄn bilduppdateringen och den trotsiga hÀsten, vad mer finns att kritisera? Ja, varför inte kritisera det faktum att en sÄ stor del av spelet handlar om att rida runt pÄ den griniga fegishÀsten i ett totalt dött och öde landskap dÀr enda utmaningen Àr att veta (lÀs gissa) vart det Àr man ska. VÀrlden i SotC Àr vacker, tills man inser att det Àr allt. Det du ser under de första fem minuterna Àr ungefÀr vad du fÄr under resten av hela spelet. Kanske varierar grafiken lite en eller tvÄ gÄnger och lÄter dig trÀda in i nÄgon ruin dÀr allt Àr brunt i stÀllet för grÄtt och nÄgon har tÀnt facklor, men annars Àr det pretty much the same.
SÄ nu rider du runt i den döda vÀrlden (som alla som Àlskar spelet sjÀlvklart ska pÄpeka att det Àr för att skapa en öde och ensligt övergiven kÀnsla). Du börjar fÄ huvudvÀrk av 8 bilder i sekunden, som sedan förvandlas till migrÀn nÀr Agro strejkar vid varje trÀd. Nu mÄste du dessutom konstant leta efter solsken för att ens ha en chans. Ja, ditt svÀrd kan bara visa dig en diffus riktning om du stÄr i solsken. Varför?! Hur mÄnga gÄnger försökte jag inte desperat komma Ät en gnutta solsken, som nÄgon sadistisk jÀvel placerat precis utom rÀckhÄll. Det Àr sÄ nÀra att jag skulle kunna strÀcka ut armen och hÄlla upp svÀrdet, men det fÄr sÄklart inte!
HuvudvÀrk
Att behöva söka efter solsken för att kunna söka efter mÄlet Àr ett av förra generationens sÀmsta beslut rörande speldesign. Och Àven nÀr du faktiskt har gott om solsken sÄ fÄr du ÀndÄ bara veta riktningen, vilket absolut inte Àr detsamma som vilken vÀg du ska ta. Icke sa nicke. LjusstrÄlen dÀr bara vart du ska, inte hur du tar dig dit. Inte sÀllan mÄste man ta en otroligt omstÀndlig omvÀg runt ett helt berg, som sÀkert ocksÄ blockar allt solsken sÄ du mÄste gÄ fel i fem minuter innan du fÄr chans att veta att du redan tagit dit förbi punkten. Gah!
NÀr du Àntligen hittar kolossen med eller utan nÄgra extremt krystade plattformsmoment som bara fÄr dit att hata kontrollen mer, Àr du redan sÄ frustrerad och gnuggar ögonen i ett försök att lindra huvudvÀrken. Jag tog aldrig de tre sista kolosserna. Men jag har sett att den sista kolossen Àr ett sjukt jobbigt exempel pÄ trial and error, och dÀr har vi bara Ànnu ett dÄligt designbeslut angÄende gameplay. Men det tÀnker jag inte ta upp nu, för det Àr inte sjysst att sparka pÄ ett spel som ligger. Jag orkade se igenom alla brister pÄ grund av att kolosserna inger en otroligt mÀktig kÀnsla. Men till slut kunde jag inte ignorera elefanten i rummet.
Det spelade ingen roll att jag Àlskade kampen mot jÀttarna, och hur jag Àntligen förstod varför kontrollens brister var till för att fylla ett syfte i de episka slagen. Och kÀnslan av att döda nÄgot sÄ stort men ÀndÄ oskyldigt, för en nobel men ÀndÄ sjÀlvisk sak Àr oövertrÀffat Àn idag. Men trots allt kan jag inte lÄta bli att tycka att mÄnga borde lugna ner sig med hyllningarna.
Shadow of the Colossus Ă€r bra, men inte sĂ„ bra. The Last Guardian kommer inte lida av samma begrĂ€nsningar, sĂ„ spelet har all möjlighet i vĂ€rlden att avsluta den hĂ€r ”trilogin” med att vara den allra bĂ€sta titeln hittills.
Kul att man kan ha sÄ olika Äsikter. Jag hÄller knappt med om nÄgot. Frameraten Àr absolut inte den bÀsta, men för mig var det, tro det eller ej, aldrig sÀrskilt störande. Jag hade problem att hitta till en koloss en enda gÄng. Vanligtvis behövde man bara solljuset för att veta Ät vilket hÄll man skulle rida frÄn mitten pÄ kartan, sedan blev man lotsad Ät rÀtt hÄll dÄ det sÀllan gick att gÄ nÄgon annan stans. För mig gjorde dessutom Agro nÀstan alltid som jag önskade, dÄ jag aldrig hade i tankarna att han skulle springa in i trÀd eller dylikt. Helt uppriktigt föredrar jag nÀstan Agro framför hÀstarna i Red Dead dÄ lyder mig lika vÀl som min bil. Agro hade bara en vild, och ibland missförstÄdd, personlighet. Slutligen tycker att kritiken mot det öde landskapet Àr lite trÄkig. Jag förstÄr att du inte uppskattar det, men dÄ var det nog inte menat för dig. Jag Àlskar allt som har med regn och ensamhet att göra. DÀrför ser jag hela spelet som ett kÀrleksbrev till mig personligen.
Men, för att inte bara klaga pÄ allt du har skrivit, sÄ vill jag ÀndÄ tacka för att du tog det hÀr initiativet, dÄ jag tror det hÀr kan bli en riktigt bra bloggserie.
Jag antar att du har bÀttre lokalsinne och bÀttre hand med hÀstar Àn jag. :p Kanske hÀnde nÄgot i början av spelet för mig som gjorde hÀsten livrÀdd för smÄ stenar. Landskapet Àr vÀl den punkt som jag förstÄr har mest med Äsikt att göra. Jag gillar helt enkelt gröna trÀd och blÄ himmel, och stÄr inte ut med grÄbrun estetik.
Sen mĂ„ste jag ju Ă€ndĂ„ sĂ€ga att Ă€ven om jag inte gillade det sĂ„ mycket som ett spel, sĂ„ var det ju en otrolig upplevelse. Hoppas du hittar en text som du kan hĂ„lla med om i framtiden dĂ„. đ Ăven om olika Ă„sikter Ă€r kul, sĂ„ Ă€r det ju lite mer kul att hĂ„lla med ibland ocksĂ„.
HÄller med om kontrollen, frameraten och Agros tendens att fastna i saker. Men inte sÄ mycket i övrigt. SjÀlv red jag bara kapitalt fel en enda gÄng, tycker att ljussystemet funkade bra (och ja, det Àr coolt att svÀrdet bara funkar i solljus!) och de ödsliga ritterna genom vÀrlden tillförde verkligen nÄgot som Àr smÄtt unikt i de flesta av dagens stressande spel (Àven om jag faktiskt gÀrna hade sett nÄgra renodlade plattformsmoment eller pussel rörande stora stendörrar och nycklar, hade inte alls kÀnts fel i spelets universum).
Summa summarum Ă€r det bĂ€sta pĂ„ PS2, efter de bĂ„da God of War-spelen. Och den sista kolossen Ă€r en av de bĂ€sta slutstriderna nĂ„gonsin, och ett exempel pĂ„ hur man gör trial-and-error bra. đ
David Hayters insats i MGS-serien Ă€r absolut inte den bĂ€sta, men den Ă€r ikonisk och dĂ€rför skulle man tappa sĂ„ mycket sjĂ€l i serien om man anlitade nĂ„gon annan. För mig var det först hĂ€r jag kunde ta en röstskĂ„despelarinsats pĂ„ allvar – det sitter fortfarande i sig.
Sen tror jag mycket det du skriver handlar om att du försöker bedöma Shadow of the Colussus som en produkt. Vi har en förmÄga att göra det med spel allt för ofta, man ska alltid bedöma frÄn grafik och ljud till hur vÀl kontrollen fungerar, medan hur medryckande eller hjÀrtskÀrande spelen kan vara hamnar i andra rummet. Skulle vi recensera och tycka pÄ samma sÀtt med t.ex. musik skulle det vara ett ytterst smalt och trÄkigt medie.
MÀsterverket som Àr Shadow of the Colussus handlar inte om hur tekniskt perfekterat det Àr, det handlar om kÀnslorna som blossar upp i en nÀr man spelar det och nÀr man minns tillbaka pÄ det. För mig Àr det en oförglömlig upplevelse, ett av de bÀsta spelen jag nÄgonsin spelat.
Hmm.. AnvĂ€nde fel mail-adress, dĂ€rav bilden pĂ„ Emelie đ
Otroligt intressant att lÀsa! Jag Àr inget stort fan av spelet, men hÄller ÀndÄ inte med dig ;D KolossklÀttrandet var inte min grej, det fick min sambo sköta, men att rida runt pÄ Agro och leta frukter och ödlor var faktiskt nÄgot jag fann ro i. Bilduppdateringen störde inte (konstigt nog). Agro var inte bÄngstyrig alls :S
NÄja. Det Àr bra att folk har olika Äsikter om saker och ting! Ser fram emot texter dÀr jag faktiskt gillar spelen riktigt mycket sÄ att jag fÄr argumentera ordentligt ;D
Det hÀr spelet Àr sÄ grymt svÄrt, har aldrig riktigt orkat spela igenom hela men jag gillar det jag testat, det rÄder ett sorts stÀmningsfullt lugn över vÀrlden, och jag gillar verkligen sjÀlva ridandet.
Sen har jag aldrig ridit förut, eller jo, jag har testat en gÄng men dÄ ledde hÀsten runt av Àgaren sÄ jag rÀknar inte det som ett riktigt försök till att rida. Men det jag menar Àr; bilden jag har av hur en hÀst skulle reagera om jag satte mig pÄ ryggen stÀmmer ganska mycket överens med hur den beter sig i det hÀr spelet.
Om vi bortser frÄn att det vore en hÀst som inte skulle slÀnga av mig direkt. Egentligen tror jag att den risken skulle vara större. Det Àr nÄt med mig och djur som inte kommer helt överens.
Bra spel med bra handling, en dag ska jag spela ut hela frÄn början till slut.
Kanske göra som ovanstÄende och lÄta nÄgon annan besegra monstrena. Kontrollen vill verkligen inte alls nÀr jag ska klÀttra!
Sen vet jag nog inte om jag skulle rÀkna in det bland mÀsterverken, kanske krÀver det en omspelning innan jag uttalar mig, men en fin upplevelse som sÀtter sig i maggropen, det tycker jag.
Har aldrig orkat mig igenom spelet trots flertalet Ă€rliga försök mycket pga de fel och brister du nĂ€mner. Jag hoppas den dĂ€r omtalade HD-uppgraderingen slĂ€pps sĂ„ man Ă„tminstone kan sudda ut framerate-problemet. Ălskade Ico trots allt.
Vi har vÀldigt olika syn pÄ spelet. Utöver frameraten, som Àr ett problem, tycker jag att de saker du tar upp som negativa (det öde landskapet t ex) inte Àr negativa utan tillför mer till upplevelsen av spelet.
Sen undrar jag om jag spelade annorlunda Àn resten av vÀrlden för jag tycker kontrollen var smidig och bra och min hÀst var inte sÀrskilt bÄngstyrig alls, det var mer som att rida pÄ riktigt. Man hittar ett samspel av ge och ta med hÀsten tills man hamnar i en slags följsam symbios. Visst kanske man fÄr en brÄkstake om man förvÀntar sig styra agro som om han vore ett fordon, men sÄ Àr han ju faktiskt skapt att hÀrma en riktig hÀsts beteende och jag tycker Ueda lyckades fÄnga det bra.
Sen tycker jag allmÀnt att vi speltyckare Àr dÄliga pÄ att se pÄ spel som upplevelser eller konstverk. Vi gÄr gÀrna in pÄ detaljerna i maskineriet (som Anders pratar om hör ovan).
Spel Àr en upplevelse och gameplay Àr bara ett redskap att ge upplevelsen med.
Vissa spel har roligt gameplay i fokus, andra har grafik, vissa har onlinemultiplayer – i nĂ„gra fĂ„ enstaka fall har man ett narrativ som det huvudsakligt fokus och precis som med allt annat sĂ„ Ă€r det berĂ€ttelsen och kĂ€nslorna runt, i och efter som Ă€r det som spelar roll. Ueda ville t ex ge dig en relation med ditt fordon sĂ„ han gav den en personlighet och gjorde en hĂ€st du mĂ„ste komma överrrens med för att fĂ„ dit du vill.
Jaja, jag kan hÄlla pÄ i all evighet, men ska sluta nu.
Det Àr tur vi tycker olika sÄ vi har nÄgot nytt att prata om iaf. Jag Àr sÄ trött pÄ att sitta och hÄlla med mina vÀnner om spelets förtrÀfflighet.
@Samson: FrÄgan Àr vilka trösklar man orkar ta sig över bara för att fÄ uppleva nÄgonting? Jag Àr helt med pÄ att upplevelsen Àr sjÀlva kÀrnan konserverad i spelandet. Jag spelar frÀmst för att uppleva en speciell sinnesstÀmning men trasig spelmekanik, grafikbuggar och liknande fÄr aldrig ta överhanden (Àven om jag oftast kan överleva mindre problematiska hinder).
Men jag kommer ta chansen igen, och gÀrna i sÄ fall med den beryktade HD-uppgraderingen, för jag tror att jag skulle uppskatta spelet enormt mycket om man kan blunda för irritationsmomenten.
@Samson: Kan verkligen hÄlla med och förstÄ varför det ibland Àr viktigt att kunna separera upplevelsen frÄn spelet, eller hur man ska uttrycka det. Och som jag skrev tidigare, att som upplevelse var det ju fantastiskt. Shadow of the Colossus Àr ju nÄgot man minns, oavsett vad man tycker om verket som ett spel. Jag undrar om jag skulle anpassa mig mer en andra spelning, nu nÀr jag vet vad jag har att förvÀnta mig.
@Farbror Atlas: Jo, det Ă€r ju alltid detta med tröskeln förstĂ„s. men jag tycker vi Ă€r sĂ„ sjukt hĂ„rda pĂ„ trösklar nĂ€r det kommer till spel i jĂ€mföresle med t ex film eller böcker. Mediats interaktivitet Ă€r iofs antagligen anledningen bakom, men Ă€ndock kĂ€nns det mĂ€rkligt att vi krĂ€ver att ”det ska vara kul” i resan.
Det Ă€r inte ”kul” att se Schindlers list eller ”Casablanca” men det Ă€r jĂ€vligt bra filmer. Det Ă€r inte ”kul” att lĂ€sa ”Brott och Straff” men det Ă€r en bra bok.
Ă andra sidan Ă€r – med samma mĂ„tt – inte Super Mario Galaxy isĂ„f ”ett bra spel” men det Ă€r jĂ€vligt kul!
…min hjĂ€rna gĂ„r sönder….
Du fattar inte.
Spelet Àr ganska smalt, ja. Det Àr vackert, stÀmningsfullt och det Àr precis det som det ska ha fram. Inte spelmekanik.
Jag vet fler som har sagt sÄhÀr. Flera anser att spelet inte ens Àr roligt att spela eftersom att det faller pÄ spelmekanik, kontroll och liknande. Men det ska inte ses som det heller. Spelet var aldrig till för att sÀljas för en masspublik, utan för att spelas av de som tyckte om det. Se det som ett indiespel med större budget.
Jag hade aldrig nĂ„gra sĂ„dana hemska problem med Agro som du har haft. För min del sĂ„ blev han vĂ€l rĂ€dd nĂ€r jag försökte hitta genvĂ€gar genom att springa utför klippor (det gĂ„r bĂ€ttre i andra spel…).
Solen hade jag egentligen inga problem med heller. Jag tycker det var ett hÀftigt navigeringssystem istÀllet för att anvÀnda sig av karta. Och sÄ kan man alltid dra upp kartan för att se hur mycket fel man gÄtt om det Àr sÄ.
Plattformsdelen/klĂ€ttrandet fungerade bra nĂ€r man fĂ„r bra hĂ€ng pĂ„ det. Men det handlar vĂ€l frĂ€mst om att karaktĂ€ren Ă€r lite seg istĂ€llet för att kontrollen inte gör att karaktĂ€ren hoppar dit man vill (se Assassin’s Creed…)
Det finns bÀttre sÄlda titlar att kritisera spelmekanik pÄ Àn att hoppa pÄ Team Ico som inte vill annat Àn att förmedla kÀnslor.
SÄ bra kontroller och vettig spelmekanik Àr karaktÀristiska drag exklusiva för spel producerade för masspublik? Klart det kunde implementerat acceptabel framerate ÀndÄ. KlÀttringen var helt OK, bÄde pÄ kolosserna och pÄ vÀg till dem. Men att Agro inte kan kliva över stenar och rötter Àr bara orealistiskt, eftersom hÀstar mycket vÀl kan kliva över saker. SÄ att det skulle vara en sÄ himla realistisk hÀst hÄller jag inte alls med om, vad Àr det för mesiga hÀstar man syftar pÄ dÄ?
Och syftet att önska förmedla kĂ€nslor Ă€r inget som ger dem ett frikort pĂ„ nĂ„got vis. Det har andra utvecklare lyckats med utan att offra spelmekanik. Sen Ă€r det ju inte som att SotC sĂ„lde speciellt dĂ„ligt, det ska vi inte inbilla oss för att ge spelet martyrstatus. Inte för att jag gĂ„r efter försĂ€ljning nĂ€r jag vĂ€ljer ut spel att hacka pĂ„. đ
Tommy jag vill bara sĂ€ga att jag tycker inte om dig! đ
http://familjenspel.se/2010/08/12/spel-att-alska-del1-shadow-of-the-colossus/
Vill gĂ€rna vara med och sĂ€ga nĂ„got ocksĂ„…
Fast Samson har fört fram bÄde mina Äsikter och argument/svar till det andra tyckt.
Filmliknelsen Àr vÀlvald.
En riktigt bra film kommer du ihÄg Äratal senare.
Om minnet av filmen dessutom fĂ„r dig att kĂ€nna nĂ„got och minnas (vackra) scener – dĂ„ kan vi börja tala om klassiker-material.
Ett bra spel kan lyckas med detta ocksÄ förstÄs.
Inte för att sĂ„ra nĂ„gon nu, men…
Mario-spelen har aldrig haft den effekten pÄ mig.
Nostalgi ja, men inte mer.
Innan ni börjar mailbomba mig med hat nu…
Allt har med inlevelse och att kunna identifiera sig med spelkaraktÀren att göra.
Somliga har troligen inte detta problem, men sjÀlv hade jag lÀttare att identifiera mig med robotpojken Megaman eller pojken i Zelda eller varför inte Shadow of the Colossus.
En förvĂ€rvsarbetande rörmokare i medelĂ„ldern – nah, svĂ„rt att identifiera sig med Ă€ven om det Ă€r underbart med en verklighetsflykt.
Mario Ă€r ju bara ett verktyg för spelaren. Han ska inte förmedla kĂ€nslor. Det tycker jag inte Link ska heller. SĂ„ jag hĂ„ller med helt och hĂ„llet. DĂ€remot spelar jag hellre Mario Ă€n SotC, eftersom det Ă€r Roligt att Spela. SotC spelar jag inte — jag upplever det. Och det Ă€r inte riktigt vad jag Ă€r ute efter nĂ€r jag spelar. Ăven om det sĂ„klart Ă€r underhĂ„llande pĂ„ sitt sĂ€tt. Som film, typ.