Konstiga saker händer i Red Dead Redemption. Just när jag befriat världen från samma man som en gång vad min mentor, säger spelet åt mig att åka hem till min fru och son. Ljudet av min galloperande hästs klövar mot marken får kliva tillbaka i förmån till Bury Me Not On The Love Prairie (lyssna gärna medan du fortsätter läsa), och känslorna av typen ”äntligen” fyller mig till brädden medan jag följer den gula vägen hem.
Regnet öser olycksbådande ner från himlen, men ut rusar Abigail och örfilar Marston tvärs över ansiktet. Hon är glad att se honom. Men det lyckliga underbara slutet utspelar sig aldrig. I stället förvandlas spelet till Harvest Moon. Jag föser boskat. Jag levererar korn. Jag jagar älg. Jag försvarar silon från kråkor. Så här pågår det, och jag förstår precis varför spelet inte tagit slut än. Men jag märker att jag gärna vill ha ett Harvest Moon i vilda västern!
John Marston har under hela spelets gång bara talat om sin familj, och knappt ens det. När Dutch är död, och äventyret avslutat, har du som spelare ingen relation till Marstons son och hustru. Du som spelare känner inte den ömhet och kärlek han känner för sin familj. Det skulle fälla krokben för ett lyckligt slut, och få det att snubbla över mållinjen. Men ett olyckligt slut skulle helt och håller falla platt på sitt ansikte om vi inte känner något för karaktärerna.
Så var är det som Rockstar så mästerligt men ändå så genomskinligt uppenbart gör just nu? Jo, de tar tid på sig för att låta John Marston binda band med familjen inför spelaren. Spelets verkliga klimax har ännu inte varit, och med tanke på hur Rockstar lägger upp det hela med denna idylliska lyckotillvaro räknar jag med att det handlar om det tragiskt slut. Det är nu alla tror att mördaren som ligger där på marken är död för alltid, tills han reser sig upp med ett ryck och hela publiken hoppar till.
Och visst är det effektivt. Inte för att jag känner så mycket för sonen och hustrun, utan för att John Marston är en så otroligt sympatisk karaktär. Jag vill att han ska vara lycklig, och kanske kommer Red Dead Redemption vara det första spelet någonsin att göra mig tårögd.
Min tanke i slutet var ”hoppas att det kommer en fortsättning/expansion med Jack som är mer lik Lilla huset på prärien”. Ett spel inspirerat av världens skönaste tv-serie med världens skönaste farsa kan inte bli annat en succé.
Michael Landon i Red Dead Redemption 2!!
Ja, de kunde ju fortsätta att göra vuxenspel och lägga till ”lilla horan på prärien” som titel på spel nr 2, och då borde Zeb Macahan göra entré naken, med ”boomsticken” i handen och säga ”well, I´m no hillbillie when it comes to fuckin´!”
Fasiken vad jag ser fram emot det. Kanske Ludde kan spela den finska invandrade bartendern på bordellen också, det skulle göra det till en komplett upplevelse!