Vid ett tillfälle i historien vände universum in och ut på sig. Alla svarta hål i kosmos böjde både tid och rum, och under en millisekund vibrerade alla otaliga atomer i all universums materia i totalt synkroniserad takt. Detta inträffade någon gång runt början av 1997. Resultatet? Nintendo förlorade för stunden partyracingtronen till Rares Diddy Kong Racing. Mario Kart 64 blev en besvikelse som endast lyckades leva på namn och nostalgi, och allt spelet försökte lyckades Diddy Kong Racing bättre med.

Men det här är inte en text om hur bra Diddy Kong Racing är. För även om det spelet var bättre än Mario Kart 64, så säger det absolut inte mycket. Det är svårt att veta var man ska börja med att beskriva varför och hur Mario Kart 64 är helt fel. Men medan spelet gömmer sig bakom en sköld av nostalgi, måste Double Dash oförtjänt ta en hel del stryk som vi borde dela ut till N64-titeln i stället.

Om vi börjar med det uppenbara så är bandesignen överlägset den sämsta i något Mario Kart, någonsin. Det är uppenbart att Nintendo inte riktigt hunnit lära sig att designa go kart-banor i tre dimensioner. De överdrivet breda vägarna är fulla av totalt omotiverade ojämnheter. Inte nog med att banorna är så vida att man utan större problem kan åka runt i cirklar mitt på dem, alla dessa omotiverade hopp som skulle vara uthärdliga görs till åtlöje av bilarnas sinnessjukt stela fysik.

Men såklart, hur mycket fysik kan man räkna med när bilarna och deras förare inte är annat än vad som ser ut som tvådimensionella suddiga sprites vars animationer byggs av två eller tre bilder i sekunden. Det får helt enkelt Pacmans animationer att se ut som Bayonetta. Och det slutar såklart inte där.

Mario Kart 64 födde mycket som skulle komma att definiera serien senare, men tyvärr lider nästan allt av barnsjukdomar. Boostsystemet är till exempel något som gav mig magknip, men inte så mycket för att det känns allmänt stelt och svänga över huvudtaget eller att det av någon anledning dog ut om man gled för länge. Nej, det som bekymrade mig var när mina vänner boostade och de oförsiktigt och våldsamt vickade den ömtåliga joysticken.

N64 hade inte direkt de mest hållbara kontrollerna, och även om minispelen i Mario Party-serien gjorde mer för att sabba pinnen så hjälpte Mario Kart 64 förmodligen till en hel del. Nej, med allt jag nämnt i texten plus banor som Yoshi’s Valley (den sämst designade banan i seriens historia och kanske den enda N64-banan vi aldrig kommer få se i en uppföljare) gör Mario Kart 64 till en skam för både serien såväl som Nintendo i och med deras förlust mot Rares härmapa Diddy.

Och om du fortfarande inte är övertygad om vilket enormt felsteg Mario Kart 64 var, så kan jag ju bara påminna dig om att det var här det blåa skalet föddes. Enough said. Mario Kart 64 är ändå Mario Kart, men lever inte upp till seriens standard. Alls.